Hur en bild kan glänta på skogshistorien

Under en stunds botaniserande i SLU:s skogshistoriska bildarkiv dök torpet Fagerliden upp. Det födde frågan varför detta till synes mycket alldagliga torp platsade bland alla gamla skogsbilder. Med hjälp av lite googlande framträdde snart bilden av både människorna på förstubron och ett stycke skogshistoria.

Året är 1905. På förstutrappen till torpet Fagerliden, i Rokliden några mil väster om Piteå sitter nybyggaren Johan August Pettersson tillsammans med hustrun Margareta Johanna, en måg och fyra barnbarn. Johan var född 1853 och Margareta fem år senare. Första barnet, Johan, kom 1880 och sedan i rask takt ytterligare fyra; Johanna, Fredrika, Frans och till slut Jenny 1889. När Johan byggde torpet, sannolikt något eller några år innan första barnet kom, kunde han föga ana att här snart skulle bedrivas både skoglig forskning och Rokliden ge namn åt ett naturreservat.

Vid den tid då familjen Pettersson blev fotograferade vid sitt torp befann sig den svenska skogsforskningen i sin spädaste linda. Insikten om att det svenska skogskapitlet höll på att förödas hade blivit allmän. Tidigare hade skog setts som en resurs som ständigt förnyade sig utan mänsklig hjälp. Men det exploaterande skogsbruk som dittills varit legio hade plockat russinen ur kakan. Tillståndet i skogarna var på många håll bedrövligt och insiktsfulla politiker hade i årtionden varnat för skogsbrist och förordat att skogarna genom klokare skötsel skulle kunna ge mer virke.

I den andan inrättades den Forstliga försöksanstalten (snart omdöpt till Statens skogsförsöksanstalt) i Stockholm med en skoglig och en botanisk gren. Hela personalstyrkan bestod av fyra personer, bland annat den unge botanisten Henrik Hesselman, som fick ansvaret för den botaniska avdelningen. Dess uppgift var bland annat bringa klarhet i varför tallhedar var så svåra att föryngra och det som då var ett hett ämne i skogskretsar: ”försumpningsfrågan”.

Det är här Fagerheden och Rokliden kommer in i bilden. Här finns både en tallhed och en försumpad sluttning med granskog. Platsen var idealisk att utnyttja som ett skogligt försöksfält.

Hesselman beskriver själv i en skrift från 1910 att ”heden 40 á 50 år tidigare varit bevuxen med hög, vacker tallskog. Väldiga stubbar vittna ännu om den forna skogens groflek.” Han konstaterade också att endast några få mindre, och fulare träd hade lämnats och att självföryngringen var mycket otillfredsställande.

I närmast poetiska ordalag skildrar han de norrländska tallhedarnas särdrag: ”De utgöra ett af skogsvegetationens mest karaktäristiska växtsamhällen. Det gråa, täta laftäcket, de spridda, magra risen, det ofta glesa och något ojämna trädbeståndet, som tillåter en flod
af ljus att strömma ned på marken, skapa tillsammans en mycket utpräglad vegetationsbild. På tallheden kan man aldrig tala om skogens dunkel eller skogens svalka.”

Hesselman konstaterar sedan att trots att det finns stora mängder groddplantor på heden så är det bara ett litet fåtal som förmår överleva någon längre tid. Han resonerar sig fram till att detta vare sig beror på renbete, markbetäckning eller skaretryck och att orsaken måtte finnas i marken och ”det gäller att närmare undersöka dennas beskaffenhet”.

Detta gjorde han med besked genom ett mångårigt studium av mark-, hydrologi- och klimatförhållanden i Rokliden. Det blev också början på en lysande forskarkarriär. Henrik Hesselmans studier av humuslagrets beskaffenhet i olika skogstyper lade grunden till den moderna skogsskötselns fokus på att hålla marken i ett så gynnsamt biologiskt tillstånd som möjligt.

Han gav sig också i kast med det tidiga 1900-talets andra stora skogsskötselfråga: försumpningen av skogsmark. En försöksyta anlades i Roklidens moränsluttning invid tallheden för att utröna hur grundvattenförhållandena är kopplade till försumpning av marken och trädens tillväxt. Det var ett arbete som senare togs över, och utvidgades av de nyanställda assistenterna Olof Tamm och Carl Malmström – bägge senare tongivande professorer vid Skogsförsöksanstalten.

Idag är Rokliden namnet på ett reservat som avsatts för att skydda den urskogslika skogen runt Rokån som flyter genom reservatet. Delar av området påverkades kraftigt av ett skyfall i slutet av 1990-talet. Den 28 juli 1997 uppmättes i Fagerheden, samma plats där familjen Petterson byggt sitt hus mer än hundra år tidigare, den största dygnsnederbörden som SMHI uppmätt – 198 millimeter. Ån svämmade över sina bräddar, stora ras inträffade och mängder av träd sköljdes med av vattnet. Det kan inte uteslutas att dikningarna vid 1900-talets början och senare försök med dikningsrensningar bidrog till att skadorna blev så svåra.

Författare

Lars Klingström