Skogshistoriska SällskapetInte utan våndor tog skogen plats i jordbrukssamhället

Inte utan våndor tog skogen plats i jordbrukssamhället

Under 1800-talet inlemmade Hushållningssällskapet också skogen i sitt fögderi. Det är intressant att notera de spänningar mellan traditionellt jordbruk och skogsbruk som lades i dagen vid mitten av detta sekel.

Uppgifterna finns i en intressant skrift om Hushållningssällskapets verksamhet i Västernorrlands län under 1805– 1904. I kapitlet om skogshushållning anges att ”skogarna har stor betydelse för länet, men att från det allmänna har gjorts föga för skogsvården. Hushållningssällskapet har endast i ringa mån ingripit, men har haft uppmärksamhet riktad på spörsmål rörande skogsvården och skogshanteringens återverkan på jordbruket”.

Frågan väcktes 1819 då det kom nya utförliga stadgar som anger att Sällskapet bland annat skall ”upphjälpa och främja skogarnas vårdande”. I stadgarna från 1854 har verksamheten sammanfattats enligt följande utdrag: ”jordbrukets, boskapsskötselns och andra näringars förkofran inom provinsen”.

I skrivelse till Kungl. Majestät 1853 angående skogarnas vård anhölls om skydd för den tillväxande skogen. Hushållningssällskapet föreslog antingen förbud mot att till salu hugga omogen och under växt stående skog eller införa hög exporttull på sådant virke. Lantbruksakademin uppmanade 1868 de olika hushållningssällskapen att dryfta följande frågor: ”Då en ändamålsenlig skogsskötsel är för näringarna i allmänhet och landtbruket i synnerhet nödvändig, hur kan en dylik skogshushållning inom vårt land allmännare åvägabringas samt för framtiden betryggas? Kan detta åstadkommas endast på öfvertygelsens väg, utan att lagstiftningen bestämmer något om den enskilda hushållningen?”

Följande år blev det diskussion om ”öfvertygelsens väg” eller lagstiftning. Åsikterna inom Sällskapet var dock ej enhälliga. Efter votering uttalade man ”att på öfvertygelsens väg en klok hushållning ej vore att vänta, utan att lagstiftningens mellankomst till ändamålets vinnande vore behöflig”.

I skrivelsen 1853 påmindes också om att länet saknade all skogsbetjäning. Den uppåtgående trävarurörelsen medförde att kronoskogarna var i fara att ”alldeles utplundras”. Detta gjorde en tillsyn genom statens tjänstemän absolut nödvändig. 1859 stationerades en jägmästare, två överjägare och sex skogsuppsyningsmän inom länet för att förhindra detta. År 1861 inrättades i Sillre by i Indalsliden en skogsskola. Denna flyttades 1898 till Bispgården i Jämtland.

Hushållningssällskapet uttalade sig länge i den riktningen att skogshan- teringen återverkade ogynnsamt på jordbruket. I berättelsen 1854 anges att ”skogsafverkningen på många ställen afledt håg och krafter från landets hufvudnäring, jordbruket, utan att öka den allmänna välmågan, medan den däremot befordrat en allt mer, i synnerhet bland ådalarnas allmoge, tilltagande lyx i klädedräkt och lefnadssätt i öfrigt”. Två år senare upprepar Sällskapet att ”allmogens håg och arbetskrafter dragas från jordbruket till den lättare och mer inkomstbringande skogsafverkningen”.

Efter missväxtåren i slutet av 1860-talet anser Hushållningssällskapet dock i sin berättelse att större tillgång på penningar tack vare arbetstillfällen inom trävarurörelsen har medfört att de svaga åren blivit avhjälpta. Men i berättelsen 1871 kallas ångsågarna för ”fabriker till skogsförödelsens befordrande”.

Efter mitten av 1870-talet förändrades Sällskapets officiella uttalanden. I berättelsen för år 1880 sägs att de penningar som genom skogsavverkningen i mängd tillföras länet kan ge jorden en omsorgsfullare skötsel, till exempel genom konstgjorda gödslingsmedel, nyodlingar, jordförbättringar, utdikningar m.m. Detta lovprisande av skogshanteringen återkommer under de närmast följande åren.

Riksdagen anslog medel till avlöning av skogsingenjörer, vilka skulle gå enskilda skogsägare tillhanda. Sällskapet beslöt att lämna mindre bemedlade skogsägare inom länet kostnadsfritt biträde av en skogsingenjör. Under det första året anlitades emellertid denna tjänst föga av enskilda skogsägare och under de följande åren inte alls. Efter några år borttogs erbjudandet. Däremot tillkallades skogsingen- jören årligen till Nordviks lantbruksskola för att där lämna undervisning. Sällskapet har dock åtminstone sedan 1869 lämnat undervisning i skogshushållning till eleverna på Nordvik.

I stadgarna från 1881 anges de angelägen heter hushållningssällskapet hade att befrämja, nämligen: ”jordbruk, husdjursskötsel, skogs- hushållning, handaslöjder och binäringar”.

I stadgarna från 1888 uteslöts skogshushållning. Detta torde bero på bildandet år 1882 av Föreningen för skogskultur i Norrland.

Riksdagen hade anvisat ett extra anslag att tilldelas de landsting och hushållningssällskap, som understödde enskilda skogsägare genom att till billigt pris tillhandahålla skogsplantor och skogsfrö eller beredde tillfälle till kostnadsfritt biträde vid skogsodlingsarbeten. Villkor var att bidrag lämnades minst lika stort som statsanslaget. Sällskapet överlämnade anslaget till Föreningen under förutsättning att villkoren följdes, men föreningen begärde ej något anslag. Det erbjudna statsanslaget blev ej taget i bruk i Västernorrland.

Sommaren 1891 diskuterade Hushållningssällskapet den så kallade Norrbottenslagen, som tillkommit 1874 för att skydda skogarna från avverkning av allt för klena dimensioner. I just Norrbotten hade sådan avverkning fått en sådan omfattning att man allvarligt oroade sig för att det skulle leda till att landskapet blev skoglöst. Lagen infördes och fick avsedd verkan, vilket istället gjorde att de västerbottniska skogarna drabbades. Det resulterade några år senare i att samma lag infördes även i Västerbotten, och det var mot den bakgrund som man i Sällskapets styrelse diskuterade frågan.

Samtliga talare yttrade sig dock emot denna lag. Sällskapet beslöt därför enhälligt avstyrka att den vunne tillämpning även i Västernorrlands län.

1905 trädde lagstiftningen om vård av enskilda skogar i kraft och en skogsvårdsstyrelse bildades i länet. I skriften anges, lite avundsjukt kan man tycka, att Skogsvårdsstyrelsen ”har så rikliga tillgångar till sitt förfogande att dessa nästan äro att jämföra med hushållningssällskapets hela årliga inkomstsumma”.

Författare

Per Kullberg