Kolkörning

Egentligen är det lite konstigt att bara skriva om kolkörning utan att gå in på milor och kolning. Kolkörningen var ju liksom bara finalen på arbetet. Men ändå så var det på många sätt ett mycket intressant arbete; man fick ju se hur milan ”hade gått” och hur hårda vedklumpar förvandlats till svarta klingande kol.

Kolningen avslutades med kallsläckning. Det gick så till att man öste ned all stybb från milan på ungefär en femtedel av milan och blandade den med vatten till en tjock gröt. Sen öste man upp detta över milan tills den var helt täckt. Syftet var att kväva milan så effektivt som möjligt.

I allmänhet var kolningen avslutad i slutet av november. Förhoppningsvis fanns då inga röda gnistor kvar. Dagarna före jul brukade man slå upp ett hål mitt uppe på milan. Nu visade det sig om det möjligen fanns någon värme kvar.

Hade det varit kallt hade den vattenblandade stybben tjälat och förvandlats till ett pansartäcke. Det gick åt mycket svett för att bli av med det. Men det var förstås inte mycket bättre att ösa av fuktig täckning.

Därefter var det dags att se över slädar och kolryssarna.

När alla helgdagar var över fick man bud om att nu kunde kolkörningen börja. Under mina uppväxtår så kördes kolen under många år till Näverkärret och lastades på järnvägsvagnar för vidare transport till Högfors bruk utanför Avesta. Dessförinnan kördes kol till Gusselhyttan innan den blåstes ner 1939. Man körde också till Lienshyttan i Riddarhyttan.

Kolryss är ett konstigt namn. Var det kommer ifrån kan jag inte förklara. Man skiljer på kolsläde och kolryss, och jag ska förklara hur det är. Man har två kälkar, en som ska gå först och en efteråt ihopsatta med en kätting. Om man nu ställer ut dessa kälkar efter varandra och där lägger på ett flak av bräder, ja då blir det en kolsläde. Sedan ställer man ryssen ovanpå släden och sätter fast den på flaket. Ryssen var ett gediget hantverk gjord av flätade enespjälor.

Kolryssarna gjordes olika stora. Om man hade en stor och stark häst kunde man ha en extra kolryss efteråt, alltså två ihopsatta ekipage.

Det är konstigt att när man tänker tillbaka, så var det alltid snö och frusna mossar och sjöar. Men visst hände det att det också var barmark och då var det bara att vänta.

Det var många faktorer som påverkade hur mycket kol det blev ur en normalstor mila. Det berodde inte bara på milans storlek utan också på vad sorts ved man kolat av. Bäst var det med enbart gran och sämst med björk eller lövträd. Mycket berodde också på kolaren. Kolen skulle vara hårda; det skulle låta som från ett klingande rör när man tog i dem.

Att lasta i kol i kolryssen hette då ”att fata”. Man hade en låg, fatliknande flätad korg gjort av samma material som kolryssen. Först tog man ”utrivkroken” – en lång järnpinne på ett skaft – och drog ut kolen. Sedan tog man ”harkan” – en kratta med långa pinnar – och med den drog man i kol i det där fatet och så var fatningen igång.

Att fata kol, ja det kunde väl ändå inte vara nån konst, tycker kanske någon idag. Men här gällde det att veta vad man gjorde. Det bästa var att få fata ryssen med långa hårda kol, då behövdes inte många innan den var full. Det gällde också att få kolen att ligga så poröst som möjligt, att inte blanda in små kol ibland dom stora. Man skulle ju komma fram med en fullastad ryss som inte hade skakat ihop på nåt sätt.

Det var noga att skilja bort dom små kolen från dom större. Om man tippar in små kol i en hög med grova kol så kommer de små att falla in bland de stora och ”försvinna”. Därför tippade man alla småkol längst fram i ryssen och de större längre bak.

För att få med alla små kolsnuttar så kunde man använda en annan harka. Den hade mycket kortare pinnar än kolharkan och pinnarna satt också lite tätare. Den kallades ”sork-harkan” och med den kunde man få ur små kol ur stybben och dessa små kol kallade man för sork. De allra minsta sållade man fram med ett ”rissel”.

När ryssen var full var det att ta täcket av hästen och sätta sig längst fram på ryssen med fötterna på framkälkens medändar och så smacka iväg. När det var långt att köra, var det lagom med en resa per dag. Och då skulle man också ”fata” till nästa dag. Så dagarna gick åt, fastän man åkte iväg hemifrån vid sextiden på morgonen och ibland ännu tidigare. Och trots att kolen var lätta blev det tunga lass för hästen.

Men körningen var trevlig. Snart blev det en lång rad med hästar och kolkörare. Nu fick man träffa likasinnade, den ene pratgladare än den andre.

I allmänhet var man två karlar från varje gård som jobbade i lag med körningen. Men det hände också att någon körde ensam. Hade han då en häst till, en som var snäll och bra, så kunde han med den köra ”löse”, det vill säga att hästen kunde gå efter själv med ett lass utan att någon körde. På det viset kunde den ensamme köraren få iväg samma mängd kol som andra fast dom var två körare.

Framme vid hyttan eller kolbryggan blev det alltid en stunds rast, hästarna skulle vila och få lite hö ur hösäcken. Karlarna samlade ihop sig för en kopp kaffe ur termosen.

Kolmottagaren kontrollerade att varje kolryss höll den angivna kvantiteten. Nu fick man besked om hur man ”fatat”, om kolmängden hade sjunkit ihop under transporten eller om kolmottagaren kunde klanderfritt skriva upp levererad mängd. Om mottagaren ansåg att det var för lite kol i någon av ryssarna, så blev det resonemang. Det hela kunde sluta med att kolmottagaren bestämde att kolmängden skulle mätas.

Det gick då så till att man fick ösa upp alla kol i särskilt tillverkade lårar och mått. Nu gällde det att kunna ösa i kolen i dom där lådorna på rätt sätt. Om det visade sig att det var för lite kol, ja då blev det ju förstås avdrag i räkenskaperna.

För kol gällde alltid gamla mått, man räknade i ”stigar och läster”. En stig motsvarade fyra kubikmeter och en läst två kubikmeter.

I en normalstor mila så räknade man med 20 stigar – eller 40 läster. För dom som kolade och hade milor av egen skog, så var kolen mycket bra betalda, ända upp till 120 kr per stig betalades under de sista åren som kolningen pågick. I mina hemtrakter ägdes alla skogar av Domänverket som också betalade oss för utfört arbete.

Jag går inte in närmare på vad förtjänsten var på en mila. Det var många dagsverken för att göra i ordning en kolbotten, inkörning av cirka 150 kubikmeter ved, kolning, släckning och körning. Men på den där tiden så räknade man inte så noga tiden som gick åt, och inte fanns det något som hette övertidsersättning eller ob-tillägg. Men ett kan jag ändå intyga och understryka: folk levde förnöjt och man hörde aldrig någon jämmer och klagan. Nej, den som satt på kolryssen längst fram bakom hästen, ja han var belåten fastän han inte fått ut lönen än. Han hade utfört sitt arbete med milorna, nu var allt klart och allt hade gått bra. Jag undrar om det inte är det som kallas arbetsglädje.

Författare

Gunnar Fredriksson, Morskoga, Ramsberg