I höstas kom det ett kort mejl från GunBritt Jonsson i Görvik, Hammerdal till redaktionen. Hennes man Staffan är medlem i Skogshistoriska Sällskapet och GunBritt brukar läsa både Tidender och årsskriften. – Men, skrev hon, Tidender handlar ju nästan enbart om karlar. Jag tycker den också borde berätta om kvinnorna i skogslänen. Här kommer GunnBritts egen berättelse:
Mina föräldrar Berta och Gunnar gifte sig 1941 och köpte ett hemman i Lillpite, mammas hemby. Båda var uppvuxna i jordbrukarhem och hade erfarenhet av allt sådant arbete som förekommer på en bondgård. Gården var på 14 hektar, 7 hektar i byn och 7 hektar i fäbodarna 5 km från byn. Det fanns också en del skog på båda ställena. På fäbodarna var ungefär hälften av marken uppodlad, resten odlades upp efterhand.
Under kriget var pappa inkallad långt hemifrån vid gränsen både mot Finland och mot Norge. Det innebar att mycket av arbetet på gården utfördes av mamma. Första sonen, Rolf föddes 1942, jag själv 1944, Sten 1948 och Bo 1956.
Tre av oss föddes hemma på gården under den årstid då pappa var hemma. Lillebror Bo föddes på BB och där fick mamma en hel veckas välbehövlig vila. Då var pappa på skogsarbete. Det tog en vecka innan telegrammet som skickats till pappa kom fram. Jag förmodar att mamma mer än en gång funderade över varför det tog så lång tid innan han hörde av sig.
Det var förstås tungt för mamma att sköta både gården och oss småbarn. Hon var nummer åtta i en syskonskara på femton och periodvis fick hon hjälp med innesysslorna av dem. Men ladugården skötte hon alltid själv till dess att vi barn blev så stora att vi kunde hjälpa henne.
År 1945 byggde man en ny ladugård med plats för nio kor och två hästar. Där fanns också kalvkättar och tre suggboxar. Mina föräldrar såg det som en fantastisk förbättring som gjorde arbetet med djuren betydligt lättare än i den gamla tungjobbade ladugården.
Det var 1948 som pappa började med timmerkörningen i skogen. De första åren körde han med en militärhäst och alltid långt hemifrån. Han åkte när höstarbetet ute var färdigt och tillräckligt med hö var hemkört från fäbodarna. Jag minns när jag fick vara med och packa en stor träkista med allt i klädväg, en hel del hade mamma vävt, sytt och stickat. Han hade ingen bil, utan åkte i lejd lastbil med en stor finka, där hästen och höet samsades med proviant- och klädeskistorna. Sedan kom han hem till jul och körde då hem mer hö från fäbodarna så det räckte till dess föret i skogen tog slut. Det brukade inträffa runt påsktiden och då kunde huggare och hästkörare bege sig hemåt igen.
Jag minns några av de platser han där han körde, och de var inte nästgårds: Snavva 30 mil bort, Spadnovare, Ligga, Nautijaur och Björnheden där han körde två år i rad. Sista vintern han körde timmer var 1963, därefter arbetade han som snickare vid ett kajbygge i Luleå. Där bodde han i barack måndag till lördag, men nu fanns det möjlighet att ta sig hem åtminstone en dag i veckan.
En gång kunde mamma och två av fruarna till en kusk och en huggare åka upp och hälsa på sina män på drivningstrakten, jag minns inte var. Kojan var väl ungefär som de föreställt sig, de var ju som alla skogskojor då av enklast möjliga slag och utan alla bekvämligheter. Men de förskräcktes över den väg som körarna forslade timret på med sina hästar. Den var brant och korsade på ett ställe en bilväg där sikten var skymd. Trots flera påstötningar fanns inga skyltar på vägen som varnade för passerande timmerekipage. Mamma har berättat att hon och de andra kvinnorna var oroligare när de åkte hem än när de kommit dit.
Jag vet inte riktigt när pappa muckade från militärtjänsten. Men under åren då pappa låg ute på skogskörning och byggarbeten var mamma ensam hemma under vinterhalvåret under cirka 22 år.
Då hade hon hela ansvaret för gården och barnen. Förutom att mjölka och utfodra djuren handlade det också om att dra 40 liters mjölkkrukor med kälke eller dragkärra 300 meter till mjölkbryggan. Vi lejde för snöröjning men det var inte alltid röjaren hunnit till oss innan mjölkbilen kom.
Huset vi bodde i var en gammal Norrbottensgård. Den var bra på många sätt men hade en gles stensockel och saknade både trossbotten och isolering i väggarna. Det var till att bära in mycket ved för att elda, först och främst i järnspisen i köket och sen i kakelugnarna i sovrummen. Kakelugnarna byttes så småningom mot kaminer som värmde upp rummen fort. Men kalla vinternätter var det bara enstaka plusgrader på morgonen. Mamma klev upp vid halvfemtiden för att elda i köket, och dit sprang vi barn på morgonen för att klä på oss framför spisen där det var varmt.
Vi var aldrig utan mat. Vi odlade potatis och bakade matbröd i bagarstugan, ett par dagar höst och vår. Mamma var duktig på att baka och lärde mig att kavla och grädda. Vi bakade rispa, ett hårt tunnbröd av vatten, rågsikt och jäst som vi åt som smörgås. Vi bakade också hårt tunnbröd av vatten kornmjöl eller rågsikt men utan jäsning. Det brödet använde vi mest till bryta eller blöta. Till brytan bröt vi ner brödet i mindre bitar i mjölk och lingonsylt, till det åt vi stekt fläsk och potatis eller halstrad sill. Dessutom bakade vi mjukkakor, såna som numera kallas polarkakor. Till jul bakade vi smörgåsrån som gräddades i rånjärn i bagarstugans stora bakugn.
Fläsk saltades in i ett träkar, nötkött konserverades. En av byns första frysboxar hamnade hos oss. Men i början var det knepigt att frysa in maten då det vare sig fanns plastpåsar eller lämpliga burkar. Paketen lindades in i cellofan, som förslöts med strykjärn (på svag värme). Det skulle vara intressant att veta hur ”nyttigt” det var. Men det var otroligt arbetsbesparande och den goda smaken fanns kvar.
På vintern tog vi aldrig av oss skorna inne förrän det var dags att lägga sig. Kläderna hängde vi på tork i en skrubb bakom muren till järnspisen. Noterbart är att vi aldrig använde halsduk på vintrarna förrän 1961 då vi flyttade in i vårt nybyggda hus med centralvärme. Och vi blev dessutom oftare förkylda när vi hade varmt inomhus dygnet runt.
Av de här minnena kan man kanske tro att jag och mina bröder hade en jobbig barndom, men det vi minns, är att vi hade det bra på alla sätt med den tidens mått mätt.
Vi barn fick hjälpa till efter bästa förmåga och vi kände oss alltid uppskattade. Det fanns tid för lek, vi hade flera lekkamrater och senare blev det en hel del idrott för oss.
Inte att förglömma, när man på det här sättet tänker tillbaka, var vår stora släkt i byn. Först och främst mormor Emma och morfar Gustav där vi och alla kusinerna alltid var välkomna. Men också våra kamraters familjer där vi lekte i god grannsämja.
Alla vi syskon utbildade oss till ingenjörer, men tre av oss blev så småningom bönder och en yrkeslärare. Vi minns vår barndom och våra föräldrar med stor värme.
Författare
GunnBritt Jonsson / Lars Klingström
Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information
Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.