Nordisk Skogshistorisk konferens i Lycksele 20-24 augusti 2014. Se fler artiklar i Tidender nr 3 2014. Maria Axelsson, som guidade den skogshistoriska gruppen i friluftsmuseet Gammlia, är född och uppvuxen i Umeå. Hon är psykolog och har rötterna längs Umeälven där hennes släkt sedan urminnes tider flyttat med sina renar mellan Tärnafjällens sommarbeten och vinterlandet ner mot kusten. Tidender pratade med henne efter besöket på Gammlia och fick fler glimtar om ett stycke svensk nutidshistoria, okänd för de flesta.
Marias pappa växte upp på ett fjällhemman i Tärna. Huset byggdes 1928 på det gamla sommarbeteslandet och familjen gick från att vara renägare till att bli bönder.
– Bönder räknades som svenskar och fick bo i hus och barnen fick gå i riktig skola, berättar hon. Under början av 1900-talet var renskötseln betraktad som en lägre stående, primitiv kultur. Myndigheterna verkade för att renskötande samer också skulle leva primitivt. De skulle inte bo i hus, utan i kåtor och deras barn skulle gå i särskilda kåtaskolor.
Men genom familjens beslut att bli hemmansägare tog den ett steg in det svenska samhällssystemet.
När Maria var 19 år gammal började hon jobba och studera – lite av varje.
– Bland annat anmälde jag mig till en kurs i umesamiska och läste för första gången det språk som skulle ha varit mitt. Pappa hade förgäves försökt ordna hemspråksundervisning för mig när jag började skolan. Det var 1976 och riksdagen hade just fastställt en lag om rätten till sådan. Pappa drev ärendet med stor energi. Till sist fick han avslag av den högsta instansen – Invandrarverket. Som om jag med samiskt ursprung skulle vara invandrare i Sverige!
Under kursen i umesamiska fick Maria en dag syn på ett dokument som gjorde henne intresserad. ”List of measured lapps”, stod det överst i hörnet. Det var producerat av Statens institut för rasbiologi.
Bland namnen på dem som fått sina huvuden uppmätta kände hon igen både sin farbrors och sina farföräldrars namn.
Rasbiologiska institutet hade inrättats av Sveriges Riksdag 1920. Rasbiologi var då ett akademiskt ämne med högt anseende. Bland undertecknarna i stiftelseurkunden fanns bland annat Hjalmar Branting.
– Jag tog reda på mer om institutet och dess aktiviteter i Västerbotten och Lappland. Hur samer mätts, fotograferats och listats. Hur man fått dem att ta av kläderna för att fotografera dem nakna. Hur de fått sina huvuden uppmätta och alla uppgifter noggrant katalogiserade.
Rasbiologiska institutet sammanställde under förment vetenskaplighet ”bevis” på att samerna var en underlägsen sorts människor tillsammans med andra raser som tattare, judar och zigenare. Institutet lät trycka två publikationer. Materialet återfanns också i skolböcker. På Stockholmsutställningen 1930 fanns en monter med bilder på studieobjekten. Institutet var ett av världens ledande rasforskningsinstitut och inte minst från Tyskland var intresset stort för dess verksamhet. Inte förrän 1958 lades verksamheten ned.
Senare i livet har Maria sökt vidare i arkiven och där hittat sina anförvanter och släktingar bland handlingarna. En del av informationen hon fann gjorde henne upprörd.
Som att de svenska rasbiologerna ansåg att lapparna hade mongoloida drag i sina kranier, vilket var ett bevis på underlägsenhet. Den ”lappska rasen” ansågs svag och man menade att det bästa vore om det samiska folket kunde få dö ut under ”civiliserade former”.
– När jag så småningom nådde min tonårsdröm och kom in på läkarutbildningen fick jag under uppropet höra att jag tillhörde ”Sveriges elit”. Det var ordvalet. Jag hade bevisat att jag kunde. Och sakta gick det upp för mig att jag sprungit, inte bara för min egen del, utan också för hela mitt folk. Jag ville bevisa att samerna inte är någon obegåvad, lägre stående och primitiv ras.
Maria sadlade så småningom om och blev psykolog.
– I mitt arbete har jag mött människor från utsatta delar av världen, kvinnor från Kurdistan och Palestina. Kloka, bra kvinnor som kämpar hårt, men ofta möts av oförstående. De kämpar inte bara för sin egen del utan också för det folk de representerar. Jag vet vad de går igenom.
Författare
Lars Klingström
Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information
Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.