Skogshistoriska SällskapetMaris och Gunita fick tillbaka familjens gård

Maris och Gunita fick tillbaka familjens gård

Skogshistoriska Sällskapets resa till Lettland 25-29 juli 2015

Den historia som Maris och Gunita Sloka berättade för Skogshistoriska Sällskapets resenärer delar de med många tusen andra letter. Ja, nästan alla invånare har på något sätt personliga anknytningar till det som hände under sovjettiden.

Det är tidig förmiddag när bussen rullar in på gården Druli strax utanför Valmiera i norra Lettland. I pergolan tar Maris och Gunita emot med kaffe, saft och snittar.

Maris är chef för Skogssällskapets verksamhet i de tre baltiska länderna. Varje dag pendlar han de nästan tio milen in till Riga där kontoret finns.

Eftertänksamt börjar han berätta om gårdens historia. Hur hans mammas morbror förvärvade den alldeles efter första världskrigets slut, i den dramatiska tid som ledde till den första frigörelsen från Ryssland 1920.

– De brukade gården, och levde nog ett rätt hyggligt liv på vad den gav, säger Maris. Men efter bara 20 år bröt andra världskriget ut och ryssarna kom tillbaka. Lettland förvandlades 1940 till en sovjetrepublik. Massdeportationer av människor satte skräck i befolkningen. Urvalet var enkelt, man tog dem som ägde något, egendom, land – och förstånd.

Efter bara tre år ”befriades” (som många då trodde) Lettland av Tyskland. Men istället hamnade man i en ny malström av terror men nu främst riktad mot judar.

Vid krigsslutet 1945 stod ryssarna åter på lettisk mark.

– Både min mors och hennes morbrors familjer, insåg vad som väntade. Som självägande bönder stod ju de senare på listan över sådana som var oönskade av sovjetstaten. Alternativen var att fly landet så snart som möjligt eller riskera att deporteras till Sibirien. De valde det första och hamnade till att börja med i ett uppsamlingsläger i östra Tyskland. När de sedan försökte ta sig vidare till den brittiska zonen fångades min mor och hennes familj in och sändes tillbaka till Lettland. De övriga kunde så småningom ta sig vidare till USA.

År 1991 – efter 47 år av sovjetisk ockupation – kom så den andra frigörelsen. Omedelbart inledde den lettiska regeringen arbetet med att hitta de rättmätiga ägarna till de marker som konfiskerats av ryssarna.

Min moster och hennes barn i USA var inte intresserade och frågan gick istället till Maris.

– De erbjöd oss att utan ersättning överta gården som då var i ett bedrövligt skick, berättade Maris. Under alla de här åren hade inget underhållits, allt var förfallet och markerna igenvuxna.

Sedan dess har Maris och Gunita rustat upp och successivt förvandlat den nedslitna gården till en trivsam bostad med fungerande, utarrenderat jordbruk. Man har också förvärvat mer mark och brukar nu 89 hektar åker och 60 hektar skog.

– Vi lever bra här, säger Maris. Den livskvalitet det innebär att bo på landet uppväger mer än väl nackdelarna med att ha så långt till jobbet.

Författare

Lars Klingström