Skogshistoriska SällskapetMårtengård – ett livaktigt skogsföretag med rötter i medeltiden

Mårtengård – ett livaktigt skogsföretag med rötter i medeltiden

Skogshistoriska Sällskapets exkursion 17 augusti 2012

Bleckåsen i västra Jämtland, bara några mil från Åre. Högt på en vacker lid med fin utsikt över det omgivande skogslandskapet ligger Mårtengård. Här bor Werner Andersson och sonen Torulf med familj. Tillsammans förvaltar de en gård som gått i släkten sedan 1675 – men som räknar sina anor från 1300-talet.

Det är den 17 augusti och en av de mycket få dagar som detta år förtjänar att kallas sommar i denna del av Sverige. Stående på förstubron hälsar Werner Andersson de dryga trettio deltagarna i Skogshistoriska Sällskapets exkursion välkomna till Mårtengård.

Han berättar om fastigheten som inte bara är gammal, utan med åren också vuxit till en av landskapets allra största. Skogsbruksplanen summerar totalt mer än 6 000 hektar, varav nästan 5 000 hektar produktiv skogsmark. Det mesta tillkommet under Werners tid.

Det äldsta bevarade dokumentet nämner om byn Blechasen 1346. Men ingenting motsäger att gården skulle kunna vara ännu äldre. Bleckåsen ligger bara någon mil norr om Indalsälven, i vars dalgång det tidigt växte fram en kulturbygd. Det var en tid då jämtarna ännu inte riktigt erkände sig som norrmän utan fortfor att avgöra alla viktiga frågor vid det årliga Jamtamotet på Frösön.

Men 1300-talet var motigt för Bleckåsen. Enligt sägnen ska byns befolkning ha dött ut under digerdöden. Något hundratal år senare blev den åter bebyggd genom ”Ulf i Bliikaas” som kom dit från Norge med sina sju söner. Det behöver nu inte ha varit digerdöden som gjorde att byn försvann för en tid. Under andra halvan av 1300-talet inleddes det som klimatforskarna kallar ”lilla istiden”. Med de små marginaler som människorna då levde på kan det mycket väl ha varit det kallare klimatet och missväxten i dess spår som gjorde att gårdar och byar övergavs.

I Bleckåsen har också strider mellan Sverige och Danmark-Norge utkämpats, bland annat på 1560-talet. Först efter freden i Brömsebro 1645 blev Jämtland slutligen svenskt. Men under det dansk-svenska kriget i början av 1800-talet ägde strider åter rum i denna trakt. Den 24 juli 1809 nådde norska trupper Bleckåsen. Det svenska försvaret leddes av general von Döbeln (han vid Jutas) som dagen därpå undertecknade vapenstilleståndet med de norska trupperna i just Bleckåsen. Två minnesstenar minner idag om denna händelse.

Det är på Werners framlidna hustru Karins sida som gården har gått i arv. Förste ägaren i detta släktled var Mårten Nielsen i Mattmar som 1675 bytte sin gård i Mörsil mot den gård i Bleckåsen som därefter fick namnet Mårtengård.

När man idag blickar ut över det böljande skogslandskapet, är det lätt att inse vilken möda det måste ha kostat människorna att skapa öarna av odlad mark som på nog så många ställen bryter den mörkgröna monotonin.

– Jordbruk var naturligtvis förutsättningen för att kunna livnära sig här stadigvarande, säger Werner. Men jakten var säkert minst lika viktig. Den gav kött och den gav skinn som kunde omsättas i reda pengar.

Bara en liten bit från Mårtengård finns väl bevarade fångstgropar av den typ som är så vanlig i norra Sverige. De är svåra att datera men är stor sannolikt betydligt äldre än Mårtengård. Det bodde ju människor längs Indalsälven redan på stenåldern. Jakt med fångstgropar bedrevs sedan ända in i sen tid, innan denna grymma jaktform slutligen förbjöds i lag 1864.

Skogen fick inte något ekonomiskt värde i dessa trakter förrän under senare delen av 1800-talet. Werner Andersson har fortfarande kvar Mårtengårds första kontrakt om försäljning av skog på rot från 1872. Bleckåsens dåvarande ägare, Nils Halfwarsson sålde då inom ett definierat område alla tallar och granar som två fot från marken höll minst tio verktum, det vill säga nästan 25 centimeter. Det är ett intressant exempel på en typ av skogsförsäljning som med tiden kom att utarma norra Sveriges skogar och vid 1900-talets mitt resultera i den idag så välkända restaureringsepoken. Köpesumman var 3 000 riksdaler, vilket i dagens penningvärde motsvarar cirka 150 000 kronor – en svindlande summa på den tiden. Kontraktstiden var 30 år och det dröjde också nästan så lång tid innan avverkningen till slut genomfördes. Under denna tid hade kontraktet belånats och bytt ägare flera gånger.

Werner själv växte upp i grannsamhället Nälden. Hans far var skogvaktare. Det var därför nästan som givet att också Werner skulle jobba i skogen. Och det var under skogsarbete i Bleckåsen som han och Karin fann varandra 1948.

Det resulterade i ett lyckligt äktenskap ända till dess Karin gick bort i cancer 1987. Det blev också starten på ett mycket framgångsrikt skogsbrukande.

– Vi har hela tiden utnyttjat möjligheterna att istället för att skatta bort inkomsterna från skogen investera i mer skog. Det har gått bra och vi har när tillfälle bjudits kunnat utvidga vårt skogsinnehav.

Werners filosofi är att skogen ska brukas effektivt – men att man som skogsägare också har ett ansvar för både naturen och det vilda.

– Vi har ett reservat på 351 hektar och lämnar överlag mer skog orörd än vad lagen kräver, säger han. Skogen är ju inte bara virke utan ska vara en levande natur där också älgar och andra djur kan trivas. Visst orsakar älgen en del skador, men inte värre än det är acceptabelt. Jag tycker att pratet om ”katastrofala älgskador” är överdrivet.

Tidigare var Werner en engagerad jägare – vilket gett honom vänner och jaktupplevelser i en stor del av Europa.

– Det började med att jag sköt en 25-taggare på 1950-talet. Den var så grann att det uppstoppade huvudet hamnade på en mässa i Düsseldorff. Det resulterade i en mängd förfrågningar från tyska jägare som ville komma hit till Bleckåsen och jaga. Dom trodde väl att alla älgar var av den sorten…

Han konstaterade snart att de flesta jägare helst inte ville betala för jaktupplevelserna – men gärna bjuda tillbaka. På så sätt kom Werner att få jaga på en mängd platser i främst Tyskland men även i Ungern och andra länder.

– Det var ju häftigt för en yngling och jag blev god vän med flera av dem, bland annat greve Franz Josef Erbach vars familj jag fortfarande har kontakt med.

Exkursionsdeltagarna fick ta del av det effektiva och naturanpassade skogsbruk som Werner och sonen Torulf bedriver. Några av exkursionspunkterna leddes av Magnus Graaf, virkesinköpare på SCA och Erik Söderholm, som ägnat fyra somrar åt att göra Mårtengårds skogsbruksplan.

Bland annat besågs den tidigare fäboden Övsjöböle som övergavs för ett halvt sekel sedan.

– Här ska vi öppna upp och ta bort de träd som etablerat sig på de forna betesmarkerna, berättade Magnus Graaf. Målet är att återskapa karaktären av fäbodvall med gles björkskog och öppna solbelysta ängar.

Exkursionen avslutades vid Tutabodammen. Det var en gång en hektisk arbetsplats där väldiga mängder timmer vintertid lades upp i väntan på att snösmältningen skulle fylla dammen med vatten och göra det möjligt att flotta timret på Bleckåsån.

Här har Werner låtit restaurera dammluckorna för att åter skapa en vattenspegel i skogen. För att göra det möjligt för laxen att åter vandra upp i ån lägger man också tillbaka stenar som en gång ån rensades på när den gjordes till flottled.

– Det är rätt ironiskt egentligen, sa Werner när han avslutade exkursionen. Bäckflottningen blev en kort parentes i skogshistorien. Framtiden får utvisa vad som idag är parenteser i skogsbruket.

Författare

Lars Klingström