Omfattande timmerflottning också i södra Sverige

I avsaknad av vägar föddes sättet att förflytta virke via vattendrag. Det finns belägg för timmerflottning redan på 1300- och 1400-talen i Mellansveriges bergsbygder. Och i både Viskan och Göta älv flottades ektimmer på 1500-talet. Ek var en förutsättning för skeppsbyggnad och staten bekostade flottleder som skulle säkra tillgången av virke till örlogsfartygen. Men också den övriga skeppsfarten behövde ekvirke. Ett dokument från 1746 beskriver hur inte mindre än 45 forsar i Lagan skulle åtgärdas för att göra det möjligt att flotta virke. Även Motala Ström, som flyter genom Östergötland, utnyttjades för flottning av mastved.

De här uppgifterna finns i Arnold Ahlbäcks och Rolf Albertssons intressanta bok Flottning och flottleder i södra Sverige. Deras arbete uppmärksammades av Skogshistoriska Sällskapet och de fick i våras ta emot varsin Örtug, som utdelas till personer som gjort viktiga skogshistoriska gärningar.

– Vi hade noterat att dokumentationen om flottningen i södra Sverige var mycket summarisk, säger Rolf Albertsson. Det ville vi råda bot för och började forska i arkiven hos både myndigheter och företag. Efter besök i Landsarkivet och genom att också söka upp folk i bygderna tycker vi nog att vi så småningom fick en tämligen bra bild av flottningen i den här delen av landet.

Förutsättningarna för flottning i landets södra och norra delar skiljer sig. Norra Sverige sluttar kontinuerligt ner mot Bottenviken, medan topografin i södra Sverige är helt annorlunda. Småländska höglandet avvattnas både mot öster och väster. Vattendragen är kortare och flödena lägre.

– Men trots dessa skillnader så räcker vattnet väl till för flottning, men det krävs större fingerfärdighet att få det att fungera, säger Arnold Ahlbäck.

I norr stjälpte alla industrier sitt virke i samma älv och fick sedan mödosamt sortera det när det nådde kusten. I södra Sverige var det oftast ett enda bolag som utnyttjade flottleden för sitt egna behov.

– Att södra Sveriges skogar till stor del ägdes av enskilda bönder bidrog också till att flottningen fick en annan karaktär där än i norr, säger Rolf Albertsson. Det var också hård konkurrens om vattnet. Mängder av kvarnar och småindustrier av olika slag hade etablerat sig vid forsarna och de kunde förstås inte acceptera att vattnet skulle ledas förbi deras anläggningar.

Under andra halvan av 1800-talet träffades Sverige med full kraft av ”järnbruksdöden”. Så gott som alla små bruk slogs ut vilket gjorde att de skogsinnehav som skapats för att trygga tillgången på kolved i princip blev obehövliga. Men som en ödets skickelse växte det samtidigt upp helt nya industrier som behövde virket.

Sveriges första massafabrik, träsliperiet Önan i Trollhättan, anlades 1857. Landets första sulfatfabrik byggdes i Delary 1874. Under andra hälften av 1800-talet anlades ett stort antal massafabriker i södra Sverige.

Järnbruksdisponenterna såg de nya massabruken som en skänk från ovan och sålde glatt sina skogar till dem. Övergången gick smidigt, både järnbruken och massabruken använde sig ju av virke i klena dimensioner.

– Det fanns i södra Sverige heller inte några stora orörda skogar som i norr att exploatera, säger Arnold Ahlbäck. Det mesta var redan intecknat av bönder och byasågar. Tillståndet i bondeskogarna var ofta dåligt. De brukades egentligen inte alls för att ge virke utan man såg till att hålla dem öppna för att ge kreatursbete.

Men samtidigt är det en förhållandevis tätbefolkad del av landet med många städer och samhällen – som växte så det knakade under 1800-talet. Och deras invånare behövde ved för uppvärmning. Med de nya massafabrikerna och en del stora sågverk ökade behovet av att transportera både klent och grovt virke över längre sträckor.

– Under andra halvan av 1800-talets etablerades ett stort antal flottleder även i södra Sverige, säger Rolf Albertsson.

Ja, det byggdes flottleder ända fram till 1940-talet på en del håll. Men samtidigt växte det också fram ett allt mer finmaskigt nät av järnvägar i den här delen av landet. Det dämpade naturligtvis behovet av flottleder, men det finns också många exempel på hur man kombinerade flottning med järnvägstransporter.

Dödsstöten för den sydsvenska flottningen – liksom för all flottning i Sverige – kom med lastbilarna.

– Men flottningen i Sydsverige levde kvar här och var ända in på 1960-talet, konstaterar Rolf Albertsson. Idag är det dock en nästan helt bortglömd epok. När vi under arbetet med boken besökte en myndighet möttes vi av ett milt överseende leende från en ändå inte purung tjänsteman när vi ställde frågor om sydsvensk flottning. Så kanske fyller vår bok ändå en lucka i den svenska skogshistorien.

Författare

Lars Klingström