Se skogen för mer än träd

Kan vi alls klara av utmaningen att se det hela ur den jämtländske 1800-talsbondens perspektiv? Från att mest ha stått i vägen för jordbrukets expansion blev skogen i och med industrialiseringen guld värd. Det vill säga, guldet kunde inkasseras av den som hade resurserna att transportera och såga råvaran och sedan skeppa den vidare till betalande kunder ute i Europa där fundamenten i industrisamhället restes bit för bit. Infrastrukturen och transportmöjligheterna har alltid spelat en nyckelroll i det industriella skogsbrukets utveckling.

Mötet mellan det norrländska jordbrukssamhället och det framväxande industrisamhället brukar generaliserat – och därför inte med sanningen helt överensstämmande – kunna återges i termer av beräknande, skrupelfria skogsköpare å ena sidan, å den andra dumma och lättlurade säljare som övertalats med flaskan och fått oförskämt dåligt betalt för en tillgång som under kort tid sedan ökade mångfalt i värde. Det finns också sådana fall, men det är långt ifrån hela historien. Något som lite talar mot den skildringen är att många bönder i exempelvis 1800-talets Jämtland var nykterister.

De skogsaffärer som från och med mitten av 1800-talet ökade i omfattning kan och bör också tolkas mot bakgrund av ett större ekonomiskt, socialt och politiskt sammanhang. Ett händelseförlopp som i vissa fall ledde till fattigdom och emigration, men som för väldigt många tvärtom skapade nyvunna möjligheter och rikedom. Skogsförsäljningar, på rot, som leveransvirke eller i form av hela hemman, öppnade liksom skogsarbetet i sig en första framkomlig väg till likvida inkomster. Utgångsläget när dessa två världar möttes påverkades av flera saker. Några aspekter tycks dock ha inverkat mer än andra.

För det första; Det dåtida sättet att använda skogen. När industrialiseringen kom i gång mer märkbart i landet levde den jämtländske 1800-talsbonden fortfarande i utpräglat självhushåll och bytesekonomi. Kort sagt, bonden såg skogen för mycket mera och mycket annat än just träd. Man levde av den på otaliga sätt, men själva timmerskogen var av underordnad betydelse. Jordbruket var nummer ett. För bonden och nyodlaren stod mycket av den mogna skogen snarare i vägen för ambitionerna. Med hårt slit kunde nya beten och odlingslotter brytas upp. När de första avtalen om långvariga avverkningsrätter tecknades med sågbolagen från och med mitten av 1800-talet gjordes i regel undantag för husbehovsved och det jordbruksrelaterade skogsbruket kunde fortsätta som vanligt – med livsviktig slåtter och bete. Kunde skogens träd omsättas i pengar var det naturligtvis en bonus, även om den ”bonusen” sedan kan tyckas väldigt liten med facit i hand.

En annan bidragande faktor till att bolagen kunde expandera med sådan kraft i skogsbygden vid den här tiden var det förändrade markägande som trädde i kraft under 1800-talet med stöd av mer liberala tankegångar. Skogen hade i generationer brukats gemensamt av dem som bodde i byn. Omfattande nationella jordreformer hade i etapper ändrat på det förhållningssättet. Laga skifte innebar att den samfällda marken styckades upp och omfördelades tillsammans med inägorna i byn. Övertygelsen var att det enskilda ägandet skulle bidra till bättre skötsel och hushållning med skogsråvaran. Samägandet ledde många gånger till överutnyttjande och för litet ansvarstagande. Bytesoperationen skulle medverka till ett mera rationellt och produktivt markanvändande. I praktiken kostade laga skifte en hel del att genomföra. I vissa fall fick hela gårdar flyttas. Det kunde delfinansieras med skogsförsäljning. Rädslan för vilken mark man skulle tilldelas i slutänden tycks ha gjort att en del skyndade sig att avverka innan skiftet genomförts. Ett enskilt skogsägande skapade bättre förutsättningar för handel med skog precis i det skede då efterfrågan ökade kraftigt bland köparna och behovet av att få in pengar växte bland säljarna.

Transportmöjligheterna hör emellertid till det verkligt stora avgörandet i den här processen. En förutsättning för att skogarna skulle kunna omsättas i penningvärde var att nödvändiga satsningar vidtogs i flottlederna. För stora skogsområden var vattnet den enda vettiga transportmöjligheten. Bönderna ägde strandrätten och skogen men saknade i allmänhet de resurser som krävdes för att bekosta flottledsrensningarna och nödvändiga byggnationer. Knappast hade de heller det kapital och de kontakter som fordrades för att starta upp produktion och bedriva framgångsrik export, fast det bör sägas att försök gjordes på sågverkssidan. Kanske var inte alla skogsägare uppdaterade om exakt hur stora värden skogen ruvade på, men insikterna ökade efter hand. Poängen är att det inte fanns så många alternativ att omsätta skogsråvaran om man nu inte krokade arm med de entreprenörer som byggde upp industrin vid kusten och tidigt förstod potentialen i skogen, men också vikten av att kontrollera vattenvägarna och göra dem framkomliga.

Bolagsexpansionen blir lättare att överblicka om den delas in i tre faser. Man kan säga att det ena ledde till det andra. Den inledande fasen under 1800-talets första hälft talar tydligt för transporternas avgörande betydelse. Det handlade om att försäkra sig om dispositionsrätten till stränder och vattendrag. Den grundläggande infrastrukturen byggdes upp och under tiden gjordes köp av leveransvirke från skogsägare. Så snart det blivit möjligt att bedriva en mer rationell timmerflottning övergick bolagen till att förvärva avverkningsrätten på enskilda skogar under viss tid, vanligtvis en så lång tid som femtio år. Det skedde från mitten av 1800-talet. Stora investeringar hade gjorts i flottleder och sågverk. Det gällde nu att säkerställa råvarutillgången i takt med att konkurrensen hårdnade. Bland annat ökade ångsågstekniken kapaciteten i sågverken. Skogsägarna kunde förvisso göra ansatser till egen industri och handel, men den som kontrollerade strandrätterna och vattendragen hade ett nästan oövervinnerligt försprång framför andra aktörer. Att transportera med häst var inget gångbart alternativ när det gällde stora volymer. I vissa områden öppnade järnvägen däremot för nya företagare att ta egna initiativ.

En tredje fas av sågbolagens expansion inleddes från och med 1870-talet. Nu hade industrialiseringen kommit på god väg över landet och vetskapen om skogens nya värde torde ha varit tämligen utbrett. Sverige var ett tongivande trärike i världen. Just vid den här tidpunkten var Sundsvall ett händelsernas centrum, där det mesta av råvaran flottades från inlandets, intill rätt nyligen, nästan orörda skogsdepåer. Nu blev det vanligt att sågbolagen eller andra affärsmän köpte hela hemman. Lagstiftning satte nämligen stopp för tecknande av långvariga avverkningsrätter. Riksdagen hade uppmärksammat konsekvenserna av skogshandeln och ville på det här sättet förhindra ett fortsatt sönderfall av bondesamhället. Men de skogsägare som redan tecknat upp sig för avverkning och på det viset gjort sig av med sina timmertillgångar på upp till femtio år kunde av ekonomiska skäl välja att göra sig av med hela gården. Detta satte natur- ligtvis sina varaktiga spår i många byar som i en del fall helt dog ut när jordbruksmarken lades i träda och husfolket flyttade därifrån.

Människan har alltid levt av skogen och format den därefter. Men det omvända måste också uppmärksammas i skogshistorien – att skogen i sig format människan, de samhällen som vuxit fram och den kulturella utveckling som blivit. Bolagsexpansionen nära förknippad med industrialiseringen, hade kanske sina baksidor på skogsägarplanet. Processen satte dessutom ramarna för den industristruktur som sedan upprätthållits i stort. Men man bör också fråga sig vad skogsbygdernas byar blivit utan det industriella genombrottet i skogen – helt beroende av djärva entreprenörers mod att bryta väg i en ny bransch. Timmerskogens värde vet vi nu, men det var inte helt självklart under det tidiga 1800-talet då skogens värde fortfarande baserades på mycket annat än sågtimret. Ganska mycket handlade det till en början om att köpa grisen i säcken när skogsköp och flottledsinvesteringar gjordes.

Författare

Anna Stjernström