Skogshistoriska SällskapetSkogen i toner och musik

Skogen i toner och musik

Skogshistoriska Sällskapets exkursion till Mora och Orsa 26-27 augusti 2014

Kullors kulande och tonerna från vallhorn och näverlurar. Se där några av de ljud som förr bröt tystnaden kring fäbodarna. På detta tema genomförde Skogshistoriska Sällskapet en exkursion i trakterna kring Mora och Orsa i augusti. Med deltagande av rikskända spelmän blev det ett mycket lyckat arrangemang – som utan tvekan tål att upprepas.

Den som starkt bidragit till att denna urgamla tradition bevarades var Anders Zorn. Han noterade hur det gamla bondesamhället förändrades och att fäbodväsendet höll på att upplösas. Därmed riskerade också färdigheterna i att kula och frambringa toner med enkla instrument försvinna. Han var angelägen att bevara denna konstform och bjöd genom en annons i Mora Tidning i oktober 1905 till spelmanstävling på Måstäpp vid Gesundabergets fot.

Med denna historia som bakgrund och med Zorngården i Mora som fond, hälsades närmare 50-talet exkursionsdeltagare välkomna i finaste sensommarväder. Lars-Olof Österström och Rune Dehlén var de som tillsammans med riksspelmannen John Erik Eggens inbjudit till denna dygnslånga och annorlunda exkursion. Det lockande anslaget – ljud och toner i skogen – var sannolikt skälet till att exkursionen nästan omedelbart blev fulltecknad.

Den började med att John Erik Eggens och hornblåserskan Anna Aronsson rekapitulerade det första mötet mellan Zorn och Lavas Margit på Solleröskogen. Anders Zorn var i närheten för att fiska. Lavas Margit blåste flera gånger i kohornet för att kalla hem de andra kullorna som var i skogen för att leta efter några kor. Zorn hörde tonerna och sökte upp Lavas Margit på fäboden för att höra henne spela mer.

Han berättade att han ville anordna en spelmanstävling och frågade Lavas Margit om var den skulle kunna förläggas. Hon föreslog Måstäppan vid Gesunda. Där samlades ofta ungdomarna. Zorn ville även måla av henne och frågade om hon ville komma till Gopsmor och stå modell som vallkulla. Det gick hon med på och resultatet blev den kända målningen Hornblåserskan.

Efter denna lovande inledning fortsatte exkursionen på Östra Grunubergs fäbod utanför Orsa. Denna gamla fäbod ägs och drivs idag av Karl-Gustav Hedling. Mycket personligt berättade han hur han som mest har haft 160 nötkreatur och 30 hästar förutom får, getter och höns. Djuren går på skogen. Flera olika koraser finns på fäboden som fjällkor, telemarkskor, jerseykor och svenska lantraser. Också svensk rödkulla, som en gång var utrotningshotad. Med endast 14 individer kvar tog Karl-Gustav sig an uppgiften att rädda och bevara rasen. Idag finns det tusentalet rödkullkor i landet.

Exkursionsdeltagarna inkvarterades på fäboden och intog kvällens middag, en synnerligen glad och trivsam föreställning, där äkta spelmanstoner varvades med öl- och snapsvisor och inte minst solosång av värden själv, Karl-Gustav Hedling. Kvällen avrundades praktfullt med Chardasfurstinnan spelad av Anders Jakobsson och Koppången av kompositören själv, Per-Erik Moreus.

Från anonym givare hade Skogshistoriska Sällskapet erhållit ett stort antal ex av sångboken ”The Ultimate Party Song Book”. Boken delades ut till alla denna kväll. Ett varmt tack till givaren!

Efter en fäbodnatt med en fantastisk vintergata synlig över hela himlen väcktes deltagarna av ivrigt galande tuppar. Sedan morgonmjölkningen var avklarad vandrade boskapen sakteliga ut på skogen för att beta. Vi deltagare höll oss tysta för att kunna lyssna på fäbodjäntans kulande. Och visst hördes det. Först svagt och sen allt starkare. I stilla väder hörs tonerna flera kilometer.

Instrumenten och tonerna presenterades i tur och ordning. Melker Brodin, musikrektor från Älvdalen, visade upp och spelade på långluren och berättade att den är gjord av ask eller gran och oftast klädd med näver, mest för utseendets skull. Den är stämd i F-dur och omfattar 10-talet toner. Den kortare luren omfattar 7–8 toner. Det kunde låta på lite olika sätt från dessa lurar beroende på vad man varnade för. Det kunde också vara så att man genom en speciell melodi frågade vad klockan var. Detta var den tidens sätt att kommunicera.

Näverlurarna som demonstrerades var gjorda av den kände lurmakaren Rune Selén. Under sin levnad tillverkade han totalt 11 500 lurar. Han skänkte försäljningsintäkterna till Missionsförbundet, vilket lär ha blivit totalt cirka 3 miljoner kronor.

Riksspelmannen John Erik Eggens berättade mycket initierat om vallhornen. De gjordes av ko- eller bockhorn och hade oftast tre hål. Vallåtarna omfattade vanligen tre, fyra toner.

I Orsatrakten fanns förr i tiden ett helt system av ett hundratal fäbodar. De var främst kvinnornas domäner. För att kommunicera med djuren och med varandra kulade man. Kulning var en kombination av tal, rop och melodislingor. Längre melodislingor nyttjades för korna och kortare melodislingor för mindre djur. Sång var ett markant inslag i fäbodlivet. Vallåtarna kunde handla om allt från klagan till att man var glad.

Fäbodar var vanliga i framförallt Dalarna och Jämtland.

– Livet på fäbodarna var slitigt men kunde också vara härligt. Man gick upp mycket tidigt för att hinna med att mjölka innan korna skulle ut på skogen. Arbetsdagen var minst tolv timmar lång. När karlarna någon gång kom upp till fäboden var det för att laga staket, utföra tyngre sysslor – och för att roa sig.

Det berättade Inger Kärnekull Jakobsson, som ägnat och ägnar mycket tid åt fäbodmusiken.

Sammantaget var detta en lysande exkursion som utan tvekan tål att upprepas till ett kommande år. Ett stort tack till arrangörerna, Lars-Olof Österström, Rune Dehlén och John Erik Eggens för en skogshistorisk upplevelse av rang.

Författare

Hans-Jöran Hildingsson