Skogshistoriska Sällskapets seminarium om skogstekniska innovationer, Uppsala, 4 november 2014 De är lite av Skogssveriges okända hjältar, de som var med och mekaniserade skogsbruket. Sveriges skogsägare borde skänka dem en tacksamhetens tanke varje gång de säljer en avverkning. För tack var dessa ”kluriga gubbar” – ja det var mest gubbar – har rotnettot kunnat hållas uppe trots att virkespriserna under flera decennier sjönk realt med 1 till 2 procent om året. Det har kompenserats med allt effektivare avverkningsteknik – produktiviteten har ökat med imponerande 2 till 4 procent varje år sedan 1960-talet.
Ett stort gäng av ”de gamle” samlades på Skogshistoriska Sällskapets seminarium ”Skogsteknisk innovation och utveckling – en högst aktuell historia” på Skogforsk i Uppsala. Det var en grå novemberdag och en grånande skara – men i själen mycket ungdomlig. Det var glada återseenden och mycket gliringar – det märktes att de i god svensk tradition både samarbetat och konkurrerat genom åren. Och även om seminariet i huvudsak blickade bakåt, så tittade många av innovatörerna fortfarande framåt. För en underliggande fråga för seminariet var: hur kan vi åter öka innovationstakten i skogen? För de allra senaste åren har tillväxten i produktivitet sjunkit, vilket är alarmerande.
I en kort presentation av seminariet kan det vara lämpligt att utgå från den indelning av utvecklingen från 1960 som Sven Lundell, tidigare bland annat Skogsarbeten, Mellanskog och LRF Skogsägarna, gjorde.
Innovationsupptakten beskriver 1960-talets början. Skogsbranschen hade strukturella lönsamhetsproblem och myntade visionen: ”ingen man på marken”.
Hästen ersattes alltmer av maskiner. Först var det jordbrukstraktorer, sedan kom special- maskiner i form av skotaren Bamse (1957), som följdes av Stornalle och Lillnalle.
Uppbyggnadsskedet var perioden fram till 1975. Vi fick se en teknisk mångfald och alltmer avancerad teknik. Organisationerna styrdes med en kombination av traditionell arbetsledning och informell målstyrning.
På tekniksidan kom de första hydrauliska kranarna. De mötte först ett visst motstånd – med de gamla linkranarna kunde virket dras in till väg – nu var man tvungen att brossla allt manuellt till kranzonen. Arbetsmiljön i skotarna var förfärlig. Kranreglagen sattes där den fick plats – bakom föraren inne i hytten, och dit måste också alla hydraulslangar dras.
Turbulent brytningstid var Svens namn på perioden 1975 till 1980. Skogsbranschen hade ekonomiska problem och oljekriserna påverkade hela världsekonomin. Avverkningarna i Sverige sjönk från 80 miljoner kubikmeter per år ner till 60. Under den här tiden ändras också spelförutsättningarna på arbetsmarknaden. Vi fick MBL och LAS och ackorden försvann ur skogen.
Tekniken utvecklades – skotarna fick hydrostatisk drivning, vilket gav en betydligt mjukare gång, samtidigt som maskinerna kunde köra fortare i terrängen. Den tekniken är fortfarande standard i dagens skogsmaskiner. Vi fick också hydraulisk midjestyrning, även det standard än i dag. Under den här perioden kunde man förverkliga en del av visionen. Med fällare-läggare och skotare fick man ”ingen man på marken” i slutavverkningarna.
En bra tid var hans beskrivning av 1980- talet. Skogsindustrin kom upp på spåret igen. Branschen testade nya organisationsmodeller, som målstyrning, delegering, arbetsväxling och arbetsvidgning.
På tekniksidan dominerade tvågreppsskördarna i slutavverkningarna. I gallring kom de första engreppsskördarna. Efter ett tag kom de även i slutavverkning.
En guldålder kallade han 1990-talet. Vi var världsledande på skogsteknik. Vi fick se allt mer av målstyrning, dessutom var det en kraftfull entreprenörisering. Vi fick ett skogsarbete med helhetsansvar. Naturvård och hänsyn till kulturmiljön blev självklara inslag i skogsarbetet.
Skördar-skotarsystemet förbättrades gradvis och maskinerna blev tillförlitligare. De fick högre produktivitet och arbetsmiljön förbättrades. Datorerna introducerades och underlättade styrningen av aptering och virkesflöde.
Vi fick de första miljöbanden som genom en större bäryta skonade marken.
År 2000 var mannen äntligen borta från marken, även i de klenaste gallringarna. Det tog lång tid, 40 år, ”man måste vara uthållig”, sammanfattade Sven Lundell.
Skogsvårdens mekanisering har hittills inte varit samma succé. Under 1980-talet satsade branschen stora pengar på mekaniserad röjning och framförallt mekaniserad plantering. Drivkraften var hotet om en kommande arbetskraftsbrist. Planteringsmaskinen Silva Nova är skogsbranschens största utvecklingsprojekt hittills – man investerade minst 170 miljoner kronor innan projektet skrotades. I stället för mekanisering har man nu tills vidare löst problemet genom att i stället säsongsanställa utländsk arbetskraft.
Utvecklingstriangeln viktig. Under 1970- och 1980-talen hade vi ett väldigt driv i utvecklingen. Kostnaderna för arbetskraft steg dramatiskt, så nästan vad vi än gjorde på mekaniseringssidan så var det lönsamt, som en föredragshållare uttryckte det.
Sverige hade då också en stark utvecklingstriangel – tre starka aktörer som sporrade varandra. Vi hade tillämpad forskning vid SLU och Skogforsk, vi hade starka maskintillverkare och vi hade starka beställare. Skogsföretagen hade rejäla muskler och kunde beställa många maskiner – SCA lär ha beställt 50 tvågreppsskördare på ett bräde 1982! Skogsföretagen hade också stora egna utvecklingsavdelningar.
I dag är det svårare, som seminariets moderator Jan Fryk, vd för Skogforsk, uttryckte det. SLU har i princip lagt ner den tillämpade forskningen, skogsföretagens staber är slimmade och maskinerna köps in en och en av entreprenörer, som inte har råd att testa nyheter. Många av maskintillverkarna har dessutom lämnat Sverige.
Nysatsning. Seminariet avslutades i framtidens tecken. Björn Löfgren, forskare vid Skogforsk berättade om det projekt som Skogforsks styrelse initierat för att öka innovationstakten i skogen. 50 miljoner kronor ska satsas under tre – fyra år. Det är fyra områden som prioriteras: skonsamhet mot mark och förare, automatisering, energieffektivisering och ökad produktivitet.
Som en avslutande aptitretare beskrev han några aktuella projekt, bland annat en pendelarmsskotare som kan köra med konstant marktryck, oberoende av markens lutning, och en skotare med bandboogie, som skulle kunna köra i 30 km i timmen i skogen, mot dagens 1 km per timme!
Och då såg man att många seminariedeltagare fick något drömskt i blicken – de började skissa på egna tekniska lösningar…
En gång innovatör alltid innovatör!
Författare
Carl Henrik Palmér
Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information
Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.