Slaget om Värmlands granskogar vanns med list och löften om sex

Skogshistoriska Sällskapets exkursion till Stöllet-trakten 2 juni 2015

Under 1970-talet pågick ett krig i de värmländska skogarna. Inkräktarna hade länge övertaget och stora mängder granar stupade i den invasion de inte förmådde försvara sig mot. Inte förrän man med en urgammal list lurat fienden med löften om sex kunde kampen mot barkborrarna krönas med framgång.

Under hela 1970-talet drabbades Värmlands skogar av svåra skador orsakade av barkborrar. Såväl skogsägare som myndigheter stod länge maktlösa innan man i stor skala börjat använda doftfällor vilket gjorde att angreppen i början av 1980- talet till slut klingade av.

Det var en kombination av olyckliga omständigheter som gjorde att skadorna blev så omfattande. Den dåliga lönsamheten i skogsbruket under 1960-talet hade medfört en starkt försämrad skogshygien. Man lämnade kvar allt grövre toppar. Vindfällen fick ligga och inte sällan glömdes också massaved kvar på hyggena. Samtidigt slutade man barka virket i skogen, vilket tidigare varit regel. Det gjorde att stora kvantiteter obarkat virke blev liggande vid vägarna och flottlederna över somrarna. Detta innebar i sin tur att populationerna av barkborrar sakta men säkert ökade under hela 1960-talet.

Det var alltså redan bäddat för den katastrof som skulle följa sedan Sverige hösten 1969 drabbats av två mycket kraftiga stormar. Den första slog till den 22 september och den andra i allhelgonahelgen. I vindstyrka överträffade den senare i delar av västra Götaland och sydvästra Svealand till och med den numera så berömda Gudrun 2005.

Under en enda natt blåste det ner en hel årsavverkning i Värmland. Så mycket virke klarade man på den tiden inte att upparbeta under vintern. Det innebar istället att stora mängder vindfällen blev liggande i skogen under hela sommaren 1970. De redan stora populationerna av barkborrar fick dukat bord. Antalet ökade explosionsartat. Sommaren 1971 stod det klart att en stor andel av de värmländska granskogarna hade omfattande skador.

Sverker Rosell, Skogsstyrelsen, beskriver i en uppsats, skriven vid den aktuella tiden hur man till att börja med försökte bemästra angreppen på ”naturens eget sätt” genom att fälla granar för att locka borrarna att yngla i dem.

– Därefter barkades träden eller kördes ut för att begjutas med vatten.

Men det var en metod med stora brister. Ska den lyckas krävs att virket körs ut innan barkborrarna lämnar träden, vilket tar två, tre veckor. Denna tidsram lyckades man sällan klara, vilket gjorde att stora mängder barkborrar inte bara hann lämna träden utan också lägga nya ägg i grannskapet.

– Trots att dessa ofullkomligheter snart upptäcktes fortsatte man med fångstvirke ända fram till och med 1977, säger Sverker Rosell. Totalt skapades under de här sex åren mer än 900 000 kubikmeter fångstvirke – med mycket tveksamt resultat.

Inte förrän 1978 fick man tillgång till ett effektivare verktyg i bekämpningen. Norska forskare hade då lyckats att framställa barkborrarnas egen ”sexualdoft” – feromonet – som hanarna utsöndrar när de borrar sig in i träden och som lockar honorna att söka sig in till dem.

– I början bakade vi in feromon i plastremsor som vi placerade på utvalda och helt friska fångstträd invid platser med tidigare angripna träd. Tanken var att locka borrarna att angripa träden och att de snart skulle dränkas i det kådflöde som friska träd försvarar sig med. Därefter avverkades fångstträden och forslades bort.

Metoden fungerade, även om också grannträden blev angripna.

– Men, säger Sverker Rosell, med de vid den tiden gigantiska populationerna gick det åt så mycket granskog att man inte hann tillvarata skadade träd i rätt tid för att oskadliggöra barkborrarna.

Denna insikt ledde fram till nästa steg i kriget mot barkborrarna: Fällor.

– År 1979 inköptes inte mindre än 250 000 rörfällor, motsvarande cirka 100 lastbilslass.

Sverker Rosell minns vilket gigantiskt arbete det var för skogsvårdskonsulenter och skogsägare att placera ut så många fällor – och hur de här och var närmast förändrade landskapsbilden.

– Turister lär ha frågat om det var något slags raketramper som stod på hyggena.

Men äntligen hade man funnit en metod som fungerade. I genomsnitt fångade varje fälla drygt 5 000 barkborrar.

– Den stora fördelen var att vi lyckades fånga föräldragenerationen innan de hann lägga ägg, säger Sverker Rosell. Angreppen minskade från 160 000 kubikmeter skadad skog 1978 till strax över 100 000 året därpå. Sedan minskade skadorna ytterligare och var 1982 nere på mer hanterbara 8 000 kubikmeter.

– De omfattande insatserna hade inte varit möjliga om inte staten satsat uppemot 20 miljoner om året under de värsta åren. Inte heller om inte skogsvårdslagens särskilda föreskrifter som kan tvinga fram insatser av det här slaget hade tillämpats.

Författare

Lars Klingström