Sofia Drake, storgodsägare på 1700-talet

Ur Tidender nr 4 2018: Kvinnorna i skogen och i historien

Vid Skogshistoriska Sällskapets seminarium i Växjö den 27 oktober berättade Cecilia Malmqvist, univer-sitetslektor vid Linné-universitetet, om Sofia Drake som ägde hennes gård Salshult på 1600-talet. Här är Cecilias berättelse. 

NOVEMBERKÄNSLAN ÄR PÅTAGLIG i Carl Snoilskys dikt Frun på Salshult här ovan. Han skrev den 1897 och allén är densamma som då, åtminstone delvis. Jag vandrar långsamt under oxel, lönn och ask och tänker på några av de kvinnor som har brukat gården före mig, från Sofia Drake som är diktens Frun på Salshult till min mamma Elsa Malmqvist (f. Stålhammar) som representerade den 8:e generationen i den släkt som har haft förmånen att bruka Salshult, belägen i Stenberga socken på kanten av Småländska höglandet, en dryg mil sydost om Vetlanda. 

Ett brev som jag hittat i gårdsarkivet har hon undertecknat med ”Sofia. Högbedrövad enkia” Men hennes gärning och historia började långt innan dess. 

SOFIA DRAKE FÖDDES 1662, dotter till överste Johan Drake och Margareta Klingspor. År 1694 köper Sofias make, ryttmästare Jon Stålhammar gården Salshult i Stenberga socken som skulle bli deras sätesgård. Det var en senkommen morgongåva till Sofia. Paret fick några år tillsammans på gården innan krigsutbrottet år 1700 då Jon drog ut i fält och Sofia själv fick ta över skötseln av familjens gårdar – de ägde ett antal – och affärerna. 

Det här var inte ovanligt på den tiden. Väldigt många kvinnor blev lämnade ensamma med familjens gårdar när männen under de här krigiska årtiondena kallades ut i militärtjänst. 

Men även om det var ofrivilligt, skulle jag vilja påstå, likväl en möjlighet. Det som är speciellt med Sofia och Jon är att deras brevväxling är bevarad, eller rättare sagt Jons brev till Sofia. Här kan vi följa hur Jon till en början är ganska detaljerad i instruktioner om gårdens skötsel. Allt eftersom åren går, avtar dock detalj-rikedomen. Jag tänker i mitt stilla sinne att många av instruktionerna förstås var alldeles överspelade när brevet väl kom fram. 

PARET HADE FEM BARN NÄR Jon gav sig av. Ett återkommande tema i Jons brev hem är att kriget är en förskräcklig plats att vara med om. Han bad Sofia att för guds skull se till att låta barnen läsa och studera så att dom kunde hitta en annan bana i livet än den militära. 

Vi vet ju egentligen ganska lite om vad Sofia tänkte och tyckte eftersom ytterst lite av hennes korrespondens finns bevarad. Det vi vet är att när Jon dog år 1708 så var hon redan rätt rutinerad på att sköta egendomarna själv, Jon hade inte varit hemma sedan 1701. Och för att läsaren ska få en bild av omfattningen av vad hon hade att sköta, kan nämnas att i Jons dödsbo ingick 34 gårdar i den fasta egendomen. Vad som också var lite ovanligt vid den här tiden var att när Sofia så småningom lämnade över till barnen, så delades lösöret lika mellan de kvarvarande sönerna och döttrarna. 

SOFIA GIFTE ALDRIG OM SIG. Som änka hade hon befogenheter och möjlighet att i ytterligare drygt 20 år styra och ställa på Salshult. Hon blev på sätt och vis också släktens gudmor med stort G. Det fanns mycket som behövde tas om hand och åtgärdas. Många var det som behövde vägledning och goda råd. Det verkar ha varit en omfattande väv av släktingar och närboende som både hjälpte varandra och även kunde räkna med stöd i olika frågor från Sofia. Även om villkoren för företagande och att driva en gård då var helt annorlunda jämfört med idag, så är verktygen och behoven på många sätt lika. Nätverkande, mod att driva sin linje och att ha bra människor i sin närhet att byta tankar med var lika viktigt då som det är idag. 

FÖR DEN SOM VILL VETA MER OM Sofia Drake och Jon Stålhammar, rekommenderar jag Växjöhistorikern Lars-Olof Larssons böcker. 

Läs mer 

Småländsk historia. Stormaktstiden (1982) Lars-Olof Larsson, Norstedts förlag. 

På marsch mot evigheten: Svensk stormaktstid i släkten Stålhammars spegel (2007) Lars-Olof Larsson, Prisma. 

Författare

Cecilia Malmqvist