Tama djur i det vilda – om skogsbete under 250 år: Klövsjö socken i Jämtland

Skogsbevuxna utmarker har i alla tider haft stor betydelse för landsbygdens folk. Därifrån hämtades brännved och byggnadsmaterial. Inte minst var de också betesmarker. Att djuren betade i skogen stod inte i konflikt med övriga nyttor. Men under 1800-talet växte skogsindustrin fram och med den fick virke ett ekonomiskt värde. Skogsbete sågs med oblida ögon av dem satte virkesproduktion främst.

Hur skogsstrukturen påverkas av bete beror bland annat på vilken typ av djur som betar, hur många de är, liksom också av vegetationsproduktionen. Olika kreatur betar olika växter. Kor och får föredrar gräs medan getter i första hand betar ris och buskar. När dessa djur betade tillsammans kring fäbodarna kunde betestrycket bli väldigt högt. Kor, får och getter kompletterar varandra och utnyttjar det tillgängliga fodret maximalt.

Data från Riksskogstaxeringen visar att femton procent av skogsmarken i Jämtland var kal 1925 då fäbodbetet fortfarande var utbrett. Det kan jämföras med bara fyra procent kalmark idag.

I Klövsjö socken var andelen äldre skog inte mycket högre än vad den idag är i Jämtlands län. Detta kan bero på att landskapet redan under 1800-talet var påverkat av skogsbruk och bete. Det är också troligt att de äldsta träden på den tiden var äldre än de äldsta träden är i dagens bestånd. För att skapa bete åt fäboddjuren brände man skog eller ringbarkade träden. Detta tillsammans med att man började avverka de mest värdefulla timmerträden kan vara orsaken till de dåliga stamtätheterna och det dåliga skogstillståndet under denna tid. Tät skog innehöll ju inte mycket värdefullt bete. Snarare var det bestånd med låg stamtäthet som utnyttjades för bete tillsammans med de helt kala skogsmarkerna.

Genom historien har det varit skillnader i andelen buskbetare och gräsbetare. För några tusen år sedan trängde människans djur undan buskbetande hjortdjur från de svenska markerna. Under 1800-talet var älgen sällsynt i Jämtland på grund av jakten. Istället var det boskap som betade i skogarna. Idag finns istället mer vilt – men nästan ingen boskap alls i skogen. Dessa fluktuationer mellan olika typer av betande djur och deras antal måste i hög grad ha påverkat skogsstrukturen.

Generellt sett är biodiversiteten högre i en betad skog än i en obetad. En anledning är de olika strukturer som bildas i en betad skog. Det skapas luckor i den annars täta skogen. Soliga öppningar i en skyddad miljö kan gynna lavar, insekter och svampar. Klövar kan trampa fram fläckar med bar jord och ge grogrund för frön. Taggiga buskar kan ge skydd åt växter som annars lätt blir nedbetande, och därför kan en buskig miljö gynna biodiversiteten.

Strukturerna som skapas av skogsbete är unika. Den kontinuerliga störningen av bete och tramp gör att fler växt- och svamparter kan konkurrera om växtplatsen. Graden av betestryck är viktig för dynamiken av biodiversiteten på lokal nivå.

Djuren betade förr på olika ställen vid olika tider på året, och troligtvis har även mängden betesdjur varierat genom århundradena. Ett för hårt betestryck under lång tid kan utarma biodiversiteten snarare än förstärka den.

Av bland annat sådana skäl är det mycket viktigt att förstå hur skogsbetet påverkat skogen och förändrat den över tiden. Viktiga frågor att studera är djurtätheten och hur stora delar av skogarna som utnyttjats för skogsbete. Betad skog är en av de naturtyper som minskat mest i Sverige under de senaste hundra åren.

Det finns flera anledningar än biodiversitet för att bevara fäbodarna: De står för kulturella värden – mat, (t.ex. ost), hantverk och hyser en rik skatt av musik och sånger. En ytterligare anledning är att man på de flesta fäbodar håller traditionella lantraser. För framtiden är det viktigt att bevara sådana för att upprätthålla diversiteten också bland våra husdjur.

En sak är säker, skogsbetet har minskat drastiskt och det svenska skogslandskapet är idag betydligt mer homogent. Med tanke på hur vanligt det har varit med skogsbete, och vilka andra värden som är kopplade till fäbodbodarna är det en förhoppning att de få aktiva fäbodar som finns kvar kan ges möjligheter att fortleva in i framtiden.

Antal djur och djurtäthet

När man talar om djurtäthet beräknar man inte bara antalet djur utan också vilket energibehov de har – kor behöver ju mer föda än får och getter.

I Klövsjö socken fluktuerar djurtätheten mellan 1772–1971 precis som antalet boskap. Den högsta djurtätheten nåddes 1905. Detta beror på att mängden kor ökade fram till 1905 samtidigt som antalet får och getter minskat alltsedan mitten av 1800-talet.

Minskningen kan bero på ökad import av ull samtidigt som bomull kom in på marknaden. Detta sammanföll med att skogen blev en värdefull råvarukälla för sågverken. Det medförde att många ville få bort getterna från skogen, eftersom de ansågs äta upp skogsplantorna.

År 1933 kom en lag som angav att på mark som vid den tiden var stängslad fick man inte valla djur. Det innebar samtidigt att ostängslad mark var fri (SVL 1933:269). Denna lag gäller än idag. Det har inte varit aktuellt att modifiera den eftersom det fanns fullt tillräckligt med rikt bete i stängslade hagmarker. Dessutom förändrades samhället. Jobben fanns i tätorterna och antalet fäbodjäntor minskade drastiskt.

Flest betesdjur vid mitten av 1800-talet

Antalet boskap har varierat i Klövsjö socken under den studerade perioden – 1772–1971. Fram till mitten av 1800- talet ökade mängden djur stadigt. Det berodde förmodligen på möjligheten att med hjälp av fäbodar öka tillgången på betesmarker.

Toppåret 1851 fanns det i Klövsjö socken sammanlagt mer än 3 000 kor, får, getter och hästar. Därefter sjönk antalet. År 1905 blev det återigen en liten topp med över 2 000 boskap. Den nivån gällde sedan ända fram till 1956, då antalet boskap återigen minskade.

På 1700-talet var får och getter vanligast. Vid mitten av 1800-talet började dock dessa småkreatur minska, men var fortfarande fler än korna fram till 1875. År 1895 börjar korna öka rejält i antal och är därefter alltid fler än småkreaturen.

För tre år sedan, alltså 2011, betades Klövsjös skogar med hjälp av EU-bidrag av 127 nötboskap, 27 får, fem getter och tre hästar.

På de olika fäbodarna varierade antalet boskapsägare från 2 (Storvallen) till 23 (Bräckvallen), och antalet djur från 45 (Storvallen) till 419 (Bräckvallen). Idag finns det 25 kor på Bräckvallen.

Författare

Felicia Olsson