Torparkvinnorna är värda all beundran

Ur Tidender nr 4 2018: Kvinnorna i skogen och i historien

Jag växte upp med min farfar, författaren Pälle Näver, som var född 1897. Han beundrade torparkvinnorna, de som alltid fann på råd. Gav inte åkern vad familjen behövde så hämtade de vad skogen kunde ge för att mätta hungriga munnar. 

FÖR OSS SOM LEVER I ETT samhälle med alla bekvämligheter kan det vara svårt att förstå hur mycket praktiskt kunnande som förr krävdes för att klara vardagen. Helg som vardag baserades på ett mångsyssleri som ofta krävde stora mått av flexibilitet och improvisationsförmåga. Att vara bonde och torpare var inte bara att sköta lantbruket, man byggde själv sitt bostadshus och alla de andra byggnader som hör en gård till. Man tillverkade också de redskap som behövdes. Man var också allt från jägare till smed och skomakare. Kvinnorna tog hand om barnen, skötte hushållet, lagade mat av gårdens produkter och sydde kläder. Man var självförsörjande och tog vara på allt, precis allt vad åker och skog gav. 

Gränsen mellan manliga och kvinnliga sysslor var nog ofta mer flytande än vi ibland tror. 

MEDAN MÄNNEN I BESKRIVNINGAR av 1800-talets bondeliv fäller träd, plöjer åkrar eller jagar älg så sysslar kvinnorna med någon slags restkategori som ofta klumpas samman till ”hushållsgöromål”. Men entydigt pekar skildringar av dåtidens 

FÖR OSS SOM LEVER I ETT samhälle med alla bekvämligheter kan det vara svårt att förstå hur mycket praktiskt kunnande som förr krävdes för att klara vardagen. Helg som vardag baserades på ett mångsyssleri som ofta krävde stora mått av flexibilitet och improvisationsförmåga. Att vara bonde och torpare var inte bara att sköta lantbruket, man byggde själv sitt bostadshus och alla de andra byggnader som hör en gård till. Man tillverkade också de redskap som behövdes. Man var också allt från jägare till smed och skomakare. Kvinnorna tog hand om barnen, skötte hushållet, lagade mat av gårdens produkter och sydde kläder. Man var självförsörjande och tog vara på allt, precis allt vad åker och skog gav. 

Gränsen mellan manliga och kvinnliga sysslor var nog ofta mer flytande än vi ibland tror. 

MEDAN MÄNNEN I BESKRIVNINGAR av 1800-talets bondeliv fäller träd, plöjer åkrar eller jagar älg så sysslar kvinnorna med någon slags restkategori som ofta klumpas samman till ”hushållsgöromål”. Men entydigt pekar skildringar av dåtidens bondeliv på att kvinnornas arbetsdag var den längsta och att hennes ansvarsområde det mest sammansatta. 

Det handlar om uppgifter som sällan nämns i historiska källor som gör att kvinnor-nas ekonomiska betydelse underskattas. Det dagliga kvinnoarbetet var i hög grad inriktat på ekonomiserande, ett ständigt arbete att få hushållets knappa resurser att räcka till. Lappa, laga, bättra på, underhålla, samla och spara. 

Om man räknar på vilka arbetsinsatser som utfördes, men som inte syns i skatteläng-der och ekonomisk statistik skulle man behöva omvärdera kvinnornas betydelse rejält. Det arbete de utförde var förutsättningen för både fysisk och ekonomisk överlevnad. 

VISST UTFÖRDE MÄNNEN OFTAST de tyngsta sysslorna – men inte alltid. När de under långa tider var borta från torpen på skogsarbete, flottning, som indelta soldater på manövrar eller som rallare på järnvägsbyggen, stod kvinnan för alla torpens sysslor. 

Vid 1800-talets mitt låg den genomsnittliga giftermålsåldern för kvinnor på 28 år, men av kvinnor i åldern 20–44 år var endast hälften gifta. Detta innebär att de flesta kvinnor hade en lång period av självständigt yrkesarbete utan man och barn. Oftast handlade det om att tjäna piga. Och med de mest skiftande arbetsuppgifter. 

Min farfar berättade om pigor som fick gräva skogsdiken, köra och hugga ved och även resa kolmilor. En piga hade uttryckt det som att det väl inte var så märkvärdigt, men att få släcka flera kolmilor i 30 graders kyla, det var det värsta hon varit med om. 

Pigorna fungerade också som kokerskor och lagade mat till arbetare som sågade timmer på ambulerande sågverk och kolade restpro-dukter efter sågningen. 

FARFAR BERÄTTADE OM TORPARKVINNOR som skördade ljung till djurfoder när de steniga tegarna, ängarna och lövtäkten från hamlade träd inte räckte till foder åt gårdens djur för vintern. 

Han berättade hur de blandade bark i brödet när nöden så krävde. Barkbröd bestod av en blandning av barkmjöl av tall, men även av björk, alm, lind med flera trädslag samt råg-eller vetemjöl. I vissa trakter blandades bark i mjölet även under helt normala skördebetingelser. Man använde savbarken som finns mellan veden och ytterbarken. Smaken är kraftigt besk. Barken skördades på våren då saven steg så den släppte lätt, därefter torkade man den och rostade den över eld tills den blev skör och möjlig att finfördela och sikta till mjöl. Även till gröt blandades barkmjöl in. 

Farfar berättade också om hur man använde hasselfrans, alltså hanhängen på hasselträden, för att dryga ut bröddeg och våffelsmet. Och om hur man tog vara på alla sorters bär. Förutom de vanliga, lingon och blåbär, repade man enbär. De kom till nytta i hushållet och kunde även säljas till dem som tillverkade enebärsdricka. 

ALLT SKEDDE UNDER MINSTA möjliga ekonomiska omständigheter. Farfar berättade om gumman i Hagsjöryd som under sina senare år plockade lingon som hon sålde. Hon satte lingonkorgen på bussen och gick sedan själv de dryga tre milen till Vetlanda där hon hämtade korgen och sålde bären på torget. Därefter gick hon hela vägen hem med sin tomma korg. 

Farfars mor var knekthustru och van att klara sig själv, när hennes man var på Hultsfreds slätt för långa regementsmöten. Farfar berättade hur hon en vinterdag fick se en flock tjädertuppar slå ner i några tallar bakom vedskjulet. Hon nöp raskt åt sig en näve patroner ur snedklaffen, lyfte ner remingtonstudsaren från sin spik på väggen, hytte åt farfar att han skulle vara tyst och stilla och smög sedan ut bakom vedboden. Två skott small och hon återvände strax till stugan, i den knarrande snön, med två stora tjädertuppar, geväret över axeln och frostfjun i håret. 

– Hon var grann mor, en flyhänt, en mångkunnig, frisk och spänstig soldathustru, sa farfar med värme i rösten. 

I DET ALLT MER BORGERLIGA samhället började polariteten mellan manligt och kvinnligt att skärpas. Av borgerligheten sågs torparkvinnorna som manhaftiga och gränsöverskridande. Man ansåg att de förlorat sin kvinnlighet. Men i torparvärlden var dessa kvinnors kompetens högt värderad och man såg deras arbetsinsatser som överlägsna männens. De var både beundrade och respekterade. 

Moster Mari

I mitt hem finns ett litet hörnskåp och en gammal klocka som mäter tiden med ljudliga knäpp. Minutvisaren saknas för i torpstugan den kommer ifrån var det inte så noga med exakta tider. Och så finns det också en hemmagjord kryckkäpp. 

DESSA SAKER, skåpet, klockan och kryck-käppen, har alla tillhört en liten gumma, som hette Maria Sofia Samuelsson, oftast kallad moster Mari. Jag själv har ärvt dem efter min farfar, Pälle Näver, som har egna barn-domsminnen av moster Mari. 

Hon var en liten rask torpar-gumma som också vävde gardiner, dukar och löpare och inte minst trasmattor, som prydde många torp-stugor i trakten. 

Hennes lilla backstuga, Gangslösan, var omålad och hade fått en sammetsgrå patina av väder och vind. Idag finns bara ett stenröse kvar av stugan mellan skogen och inägorna bort mot Blåsmålen. 

ÖVERALLT I GUMMANS TRÄDGÅRD växte det blommor. Och lika mycket som hon älskade blommor, tyckte hon om barn. Alla traktens ungar var välkomna när helst de ville, och det var ofta det. Då brukade hon berätta sagor och återge äventyr från gången tid. Det förgyllde torparungarnas vardag; de såg henne som sin egen sagofé. 

Trots att det var fattigt i stugan bjöd hon barnen på någon polkagris som hon stoppat undan i någon skål. De vuxna fick alltid kaffe och det fanns alltid sju sorters kakor. De var gjorda på samma deg men i olika former och de hade alla tagit samma smak av den gamla kakburken. Men hon bjöd ju på det bästa hon hade. 

PÅ GAMLA DAR BÖRJADE MOSTER MARI se lite dåligt och tyckte inte att hon kunde väva lika väl som förr. Det hon nu vävde ville hon inte sälja, för det som hon lämnade från sig skulle vara perfekt. Så det blev ännu fattigare i stugan. Men hon kunde hjälpligt fläta lite spånkorgar, som någon vänlig själ hjälpte henne att sälja. 

Efter hand började gumman få svårt att klara av hushållet och till slut behövde hon hjälp. Det var nu inte något som hon bad om, det skulle aldrig falla henne in. Men de som besökte henne förstod hur det var ställt och moster Mari tog tacksamt emot handräckning när den erbjöds. 

Farfars mor, Hilda-Maria och hennes syster Sofi brukade gå till gumman mest varje dag och farfar och hans kusin Henry var alltid med. De bar in vatten från kallkällan borta i skogen och ved ifrån vedboden. Och gumman var så tacksam. Hon kallade farfar och Henry för sina små änglar. 

Medan vardagssysslorna sköttes om satt hon i det lilla köket med postillan framför sig och med händerna knäppta i andakt och till psalm. 

EN DAG NÄR FARFAR KOM DIT med sin mor, så gick hon in i stugan medan farfar sprang bort till vedboden för att hämta en famn ved. Men när farfar kom fram till stugan, stod hans mor ute på trappan igen. Hon hade stängt dörren bakom sig. Farfar förstod med en gång att något inte stod rätt till. I den lilla stugan låg gumman död på sängen, slät i ansiktet och med ett milt leende på läpparna. Hon hade säkert fått komma till ett rikare ställe! 

Det blev en väldig förstämning i byn. Torpet Gangslösan förvandlades till en liten grå sorg, där det låg i sin skogskant. Och alla barnen – hennes små änglar – samlades vid stugan, ställde sig vid trappan och grät stilla. Det var en ärlig och uppriktig sorg! 

GUMMAN BEGRAVDES på Stenberga kyrkogård och sedan var det auktion på lösöret – församlingen skulle ju ha ut sitt för kista och omkostnader. Det var då Algot, farfars far, köpte hörnskåpet, kryckkäppen och klockan. När farfar sedan satt där i skymningen drömde han sig tillbaka till sin barndom och till moster Mari. Det var då han skrev dikten om henne. 

Moster Mari 

Vänögt som sol över liderna 

når mej från barnaårstiderna 

minnet av moster Mari 

vekt som en vindmelodi 

liten var stugan och lutande, 

torvtaket tovigt och kutande, 

men utmed hemvävd gardin 

rosor och spröd balsamin. 

Stormhatt och skär kaprilfolium 

malört och stolt millefolium 

åbrodd, lavendel i kratt 

trivdes i välskött rabatt 

Ensittargrå men dock lysande 

gick hon förnöjsamt och mysande, 

ödmjuk med hjärtat i blom 

rik i sin urfattigdom. 

Helhjärtat, varmt överseende 

såg hon på andras beteende, 

ställde sig klart neutral 

fjärran från lögn och förtal. 

Och när vi unga kom stimmande 

sa hon med ögonen glimmande: 

“Lek bäst ni kan och förmår, 

snart kommer allvarets år… 

Kom, Nils, och kom du, Viktoria, 

änglar med vingar och gloria, 

kom får vi se om jag har 

kanske någon polkagris kvar!“ 

Sådan hon stiger ur minnena 

ännu för åldrande sinnena 

liksom det smärtande slag, 

när hon blev borta en dag… 

Moster Mari, dina snoriga 

änglar med vingar och gloria 

smög sej på barfotafjät 

fram till din trappa och grät. 

Starrskumma stirrade rutorna, 

dörren med törevedsknutorna 

bommad för alltid och stängd, 

nyckeln bak laxknuten hängd. 

Än genom halvsekeltiderna 

tyst utmed hulten och liderna 

barfotadrömmarna når 

stenfotens brännässlesår. 

Pälle Näver

Författare

Pär-Olof Högstedt