Skogshistoriska SällskapetTydliga spår av hormoslyrepoken än idag: 2

Tydliga spår av hormoslyrepoken än idag: 2

Industrialismens genombrott i Europa vid mitten av 1800-talet blev en stark drivkraft till exploateringen av norra Sveriges skogar. Avverkningarna skedde genom dimensionshuggningar där enbart de grövsta och mest värdefulla träden avverkades. Kvar blev glesa skogar som lämnades utan att i någon mån sörja för att det skulle komma nya träd i de avverkades ställe.

Trots att det inte saknades kritiska röster mot det här exploaterande sättet att avverka skog, fortsatte dimensionshuggningarna att dominera ända till 1800-talets slut.

I början av 1900-talet skedde en övergång till trakthyggesbruk på flera platser i norra Sverige. Fortfarande var dock dimensionshuggning och blädningsbruk de dominerande metoderna och skulle så vara ända in på 1940-talet. Det resulterade i att tillväxten i skogarna blev lidande. Man började befara att den viktiga skogsindustrin i framtiden inte skulle få tillräckligt med råvara.

Statens oro för tillståndet i de svenska skogarna resulterade 1948 i en ny skogsvårdslag. I denna infördes två grundregler: Principen om lönsamhet och principen om jämn och uthållig avkastning.

Domänverkets chef, Fredrik Ebeling, beskrev 1950 tillståndet i de statligt ägda skogarna som: ”jättelika arealer förvildade hyggen med lövsly och skräpskogsgrupper, söndertrasade och glesa restskogar”. Han formulerade riktlinjerna för det restaureringsarbete som då inleddes, i ett 20-årigt program. Det viktigaste var att de glesa restskogarna skulle avvecklas och sättas i produktivt skick samt att återbeskogning av nytillkommen kalmark skulle ske så snabbt som möjligt.

Trakthyggesbruket fick stort genomslag och många skogar började omvandlas från utglesade naturskogar med höga naturvärden till likåldriga och skötta produktionsskogar. Samtidigt var det en stark strävan att begränsa andelen lövträd, som vid den tiden inte efterfrågades av vare sig massabruk eller sågverk. Under andra världskriget hade det producerats stora mängder lövvirke på grund av behovet av brännved och gengasved. Det var efter krigets slut, som attityderna förändrades och lövträden började betraktas som hot mot barrträden. Nu talades det istället om ett ”lövproblem” inom skogsbruket. Lövträden ansågs konkurrera med de värdefulla barrträden om både näring och livsutrymme.

Det dröjde sedan inte länge förrän skogsbruket fick tillgång till en möjlig lösning på detta ”lövproblem” i form av fenoxisyror. Dessa fick stort genomslag inom skogsbruket och flera olika metoder utvecklades för att sprida dem. De första åren utfördes besprutningarna från marken men redan år 1951 skedde den första flygbesprutningen.

Spridningen av fenoxisyror fortlöpte under både 1950- och 1960-talen utan att uppmärksammas i någon högre utsträckning. Men i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet började dock skogsbrukets användning av dem ifrågasättas. Allmänheten och massmedia misstänkte att det fanns ett samband mellan besprutningar och dödsfall och sjukdomar hos människor och djur.

Debatten ledde till granskningar och utredningar av olika expertgrupper om herbicidernas farlighet. Följden av dessa blev perioder med tillfälliga förbud för användningen av fenoxisyror inom skogsbruket under 1970- och 1980-talen. År 1984 stiftades slutligen en lag som fastställde ett generellt förbud för spridning av kemiska medel över skogsmark.

Idag har inställningen till lövträd svängt och de är istället högt värderade av skogsindustrierna som behöver lövmassaved till många produkter. Inte minst är de önskvärda på grund av sin betydelse för den biologiska mångfalden. De anses också ha bättre möjligheter än barrträd att stå emot det varmare klimatet.

Läs mer. Sandra Laestanders intressanta och mycket välskrivna studie finns på nätet: http://stud.epsilon.slu.se/7946
(Klicka på pdf-symbolen över sammanfattningen)

Debatten

Kritiken mot, och debatten om, de kemiska lövbekämpningsmedlen var som mest intensiv under senare delen av 1970-talet. Människor upprördes sedan riksdagen 1975 beslutat att åter tillåta flygbesprutning efter att ha varit förbjuden i fyra år. Man oroades över att de luftspridda medlen ju hamnar på alla växter och djur i de behandlade områdena och att detta innebar risker för bärplockare och jägare.

Hälsovårdsnämnderna i bland annat Årjäng och Filipstad beslutade att förbjuda spridning av fenoxisyror i skog och mark inom kommungränserna. Det ledde till en konflikt med Produktkontrollnämnden och Naturvårdsverket som ansåg att en hälsovårdsnämnd inte kan förbjuda användningen av ett registrerat bekämpningsmedel.

Skogsindustrierna, Domänverket och Skogsägarnas Riksförbund argumenterade i en skrift för fortsatt användning av fenoxisyror, men bara i de områden där behovet var som störst. Man var också beredd av avstå där det var särskilt känsligt ur fritids- och rekreationssynpunkt. Målet var att undvika konflikter.

Sedan lagen om förbud mot spridning av kemiska medel över skogsmark införts 1984 avstannade debatten helt.

Författare

Lars Klingström

Tydliga spår av hormoslyrepoken än idag: 2

Debatten

Fakta

”Hormoslyr”