Skogshistoriska Sällskapets seminarium på Nordiska museet, Stockholm, 14 november 2012 Idag står varghatare och vargkramare mot varandra. Men förr handlade det bara om en sak: att med alla till buds stående medel utrota vargen. Inte bara i Sverige, utan i hela den västerländska kulturen, finns mängder av berättelser och vittnesmål om vargens farlighet som hela tiden hållit frågan levande.
I tidskrift för jägare och naturforskare 1832–34 kan man under rubriken Vargars anfall på menniskor bland annat ta del av kyrkoherden Per Samuel Lönegrens gruvliga berättelser från Garpenbergs socken 1821:
”På Gården Jemtbo voro flere qvinnfolk den 12 januari mellan 11 och 12 på dagen sysselsatte med tillredelser till en begrafvning. Af denna orsak afsändes en 6 års gammal gosse för att i ett hus tvers över gårdsplanen afhemta ett spjell. Gossen blef på återvägen helt oförmodadt anfallen av en varg, som fattade tag i gossens strupe och bortsläpade honom med spjellet öfver gården till ett skogssnår knappt ett bösshåll derifrån. Gossen var redan så godt som uppäten, då man av blodspåren upptäckte olyckan och hastade till hjelp, ty vid framkomsten fann man blott några benknotor och spjellet liggande qvar, och såg två vargar sakta aflägsna sig vid allarmet.”
I samma tidskrift finns ytterligare ett antal ögonvittnesskildringar om vargattacker på främst barn. De äger alla rum på olika platser i Dalarna och Gästrikland vilket föder funderingar om att det kanske egentligen handlar om de väldokumenterade händelserna i Gysinge 1821. En ensam varg anföll där inte mindre än 31 personer och dödade och åt upp flera av dem. När vargen till slut sköts konstaterade man att det var en förrymd varg som fötts upp i fångenskap på Gysinge herrgård och på så sätt förlorat respekten för människor.
Också från Västergötland finns bevarade berättelser om liknande vargangrepp. Prosten Carlenius i Hova skriver 1763 till landshövdingen i Mariestad om hur ”tvenne vargar idag kl. 10 före middagen, på Walaholms Torp tagit, inwid husdörren en gåsse af 9 års ålder, och oachtadt modrens skriande, släpat honom bort och ätit upp det ena låret, innan dess gåssens döda kropp, medels folcks tillopp kunde räddas”.
Under sin Västgötaresa 1747 noterar Carl von Linné att en av traktens viktiga frågor var kampen rovdjuren och då speciellt varg.
Mer om varg- och rovdjurshatet genom tiderna kan man ta del av vid Skogshistoriska Sällskapets seminarium i Stockholm den 14 november.
Författare
Lars Klingström
Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information
Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.