Ytterligare något om ”Knifven” Ebeling

Karl-Göran Enander gjorde i förra årets årsskrift en mycket ambitiös beskrivning av Fredrik Ebelings skogsekologiska och pedagogiska gärning. Jag skulle vilja komplettera med några personliga reflexioner om denne skoglige gigant, som jag som skogselev träffade första gången år 1951.

Ebeling, då ganska nybliven överjägmästare, samt revirförvaltaren inom Pärlälvens revir, Georg Sparre, visade då för en skogshögskolekurs, hur man skulle hantera ”de gröna lögner”, som skapats under hela den första halvan av 1900-talet. Platsen var Jokkmokks socken och vi fick se de ökända trasbestånd med stubbskott av björk och oväxtlig gran, som var en vanlig syn i Norrlands svårföryngrade höjdlägen.

Ebeling predikade för oss, att lösningen för dessa avskräckande restbestånd var kalhuggning, lövbekämpning, bränning, markberedning samt sådd eller plantering. Vi fick också se några resultat av de förberedande åtgärderna, men
de slutliga och rekommenderade ingreppen återstod ännu att göra.

Det som var helt nytt för oss elever och kanske också för våra medföljande lärare var lövbekämpning med hormoslyr, som då applicerades genom stubbestrykning, fickning eller manuell sprutning. Flygbesprutning hade ännu inte börjat tillämpas i Domänverkets skogar. Ebeling talade varmt om hormoslyret, som han ansåg vara ett tillväxthormon, som gjorde att stubbskottsbjörken växte ihjäl sig.

– Hormoslyret, sade Knifven, var ingalunda giftigt i de mängder som lövbekämparna kom i kontakt med.  Våra medföljande lärare hade inga invändningar. Vi elever tog åt oss Knifvens budskap och själv är jag fortfarande övertygad om att hormoslyr var det enda medel, som var ekonomiskt försvarbart i höjdlägenas svårföryngrade trasbestånd. Jag vill tro, att Knifven också behöll den uppfattningen så länge han levde.

För att återgå till skogselevernas besök i Jokkmokk, så hade Ebeling lyckats få loss en summa pengar för en representationssupé med vissa starkvaror på platsens bästa hotell. Att få Domänstyrelsen att bevilja anslag för dylik representation var på den tiden ytterligt svårt, men att Ebeling lyckades, bevisar hans eminenta argumentationsförmåga. Under festsupén levererade Ebeling många dråpliga kommentarer, som väckte beundran hos oss elever.

Ebeling hade ett mycket gott förhållande till sin chef, generaldirektören Erik W Höjer. De torde haft samstämmiga uppfattningar om det mesta som rörde svenskt skogsbruk.

När Höjer skulle pensioneras 1965, så väntade sig många domänverkare, att Ebeling skulle efterträda honom. Så blev inte fallet. Det blev i stället den 13 år yngre Per Sköld.

Såväl Ebeling som Sköld var framstående retoriker med gott rykte. Ebeling hade dock den längsta erfarenheten av svenskt skogsbruk. Han var dessutom en skicklig stilist som hade publicerat många uppskattade rapporter och inlägg i skogsdebatten.

Man kan bara spekulera om skälet till regeringens val. Höjer och hans chef, jordbruksministern Eric Holmqvist, hade en god och förtroligt relation. De hade sannolikt ingående dryftat vem som borde bli Höjers efterträdare. Jag vågar mig på gissningen, att de båda ansåg, att Ebeling skulle kunna uträtta mer för svenskt skogsbruk genom att något år senare bli chef för Skogsstyrelsen än för det välskötta Domänverket. Kanske Höjer dessutom tänkte, att Sköld i egenskap av son till mångåriga statsrådet Per Edvin Sköld, och som i föräldrahemmet hade umgåtts förtroligt med många politiker, bäst skulle kunna försvara Domänverkets intressen gentemot oförstående politiker.

Ebeling blev 1966 chef för Skogsstyrelsen, en befattning som då uppgraderades till status som generaldirektör. Innan hade han arbetat ett trettiotal år i Norrbotten och vande sig sannolikt vid det relativt bistra klimatet. När han blev överjägmästare i Bergslagen och senare generaldirektör för Skogsstyrelsen med bostadsort Stockholm, så verkar det som att han tyckte, att det mellansvenska klimatet var alltför varmt och kvalmigt. Han började sova på sin balkong sommar som vinter. Knappast ett vanligt beteende.

Ebeling kunde vara mycket allvarlig i offentliga sammanhang, men han kunde visa upp en helt annan attityd privat. Under 1950-talet förekom det skogsauktioner inom Domänverkets norra överjägmästardistrikt med överjägmästarna som auktionsutropare. På kvällen efter auktionerna bjöd respektive överjägmästare sina revirförvaltare med fruar på auktionsmiddag. Dessa middagar blev oförglömliga tillställningar genom att Knifven vid sina hälsningstal satte på sig någon av sina från Butterick ́s inköpta ansiktsmasker och i hälsningstalen alltid i positiv och skämtsam ton beskrev revirförvaltarnas egenskaper och bedrifter, så att gästerna vek sig av skratt. Respektive fruar kände han inte tillräckligt väl för att kunna inkludera i sina humoristiska middagstal.

Jag hade förmånen att några år under senare hälften av 1950-talet ha Knifven som chef. Det var synnerligen stimulerande och lärorikt att ha en så skicklig, vänlig, kamratlig och uppmuntrande chef. Han förtjänar verkligen sin kultstatus!

Författare

Ingvar Fogstam

 
 

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng