Skogshistoriska SällskapetCarl Ludvig fick äntligen sina teorier nedtecknade

Carl Ludvig fick äntligen sina teorier nedtecknade

– Jag har alltid haft ovanan att skjuta upp till morgondagen vad som kan göras idag. Men i våras insåg jag att det nog inte var läge att vänta längre med att skriva ned mina teorier om den smalkroniga Vimmerbytallens ursprung. Det säger den 101-årige före detta biträdande professorn Carl Ludvig Kiellander.

Carl Ludvig eller ”Ludde” som han föredrar att kallas, hade hamnat på Danderyds sjukhus efter att ha drabbats av diverse åkommor som satte ner hans fysik. Och där, sittande på sjuksalen och med sängbordet som stöd fattade han pennan för att skriva ner vad han gått och burit i sitt huvud under mycket lång tid. Ja, ända sedan 1940-talet då han först stötte på de smalkroniga Vimmerbytallarna genom sitt arbete som försöksledare vid Ekebo försöksstation (Föreningen för växtförädling av skogsträd). Systersonen Hans Broomé vidarebefordrade texten till professor emeritus Lars Kardell, som i sin tur såg till att den kom Skogshistoriska Sällskapet tillhanda.

Carl Ludvigs artikel handlar om den tallvariant som kallas ”Vimmerbytall” och som naturligt finns i nordöstra Småland och södra Östergötland. Artikeln kan nu läsas i årets upplaga av Skogshistoriska Sällskapets årsskrift.

– Det var skönt att äntligen få de här tankarna nedtecknade, säger Carl Ludvig, när Tidenders redaktör en gråkulen novembersöndag träffar honom på Annebergsgårdens äldreboende i Enebyberg, norr om Stockholm.

– Jag har ju burit på dem så länge, och insåg att om jag inte skrev ner dem just då, så kanske de aldrig hade blivit nedtecknade.

Carl Ludvig Kiellander är genetiker. I barn- och ungdomsåren var botanik hans stora intresse. Han samlade växter och satte prydligt in dem i sitt med åren allt tjockare herbarium.

– Pappa var inte så imponerad och såg det mest som en liten fritidssysselsättning. När jag började på gymnasiet ansåg han att jag istället borde rikta mina intressen mot något som skulle komma till nytta i mitt kommande yrkesliv.

Men slumpen i form av en bekant till familjen – läkaren Carl Oscar Olin som var Gustaf V:s livmedikus – såg den botaniskt intresserade ynglingens möjligheter. Genom sin bror, som var verksam vid Utsädesbolaget i Svalöv, ordnade han en praktikplats vid Sveriges Utsädesförening där.

Året var 1928 och Carl Ludvig tillbringade hela sommaren sysselsatt med att sätta påsar över blomställningar av bland annat timotej, klöver och lucern.

– Det var en fantastisk skola för mig, jag brann ju verkligen för allt som hade med botanik att göra. Inte minst imponerades jag av föreningens chef, genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle som var en gigant inom sitt område.

Carl Ludvig fortsatte under ytterligare fyra somrar i Svalöv innan han var klar med sin filosofie kandidat-examen – inte oväntat med botanik som huvudämne. Någon professur i genetik fanns inte vid Stockholms universitet vid denna tid, men 1938 och efter en sommarkurs för Lundaprofessorn Arne Müntzing hade han förstärkt sina betyg och kunde nu tituleras fil. mag.

– I min omgivning trodde man att jag siktade på lärarbanan, men mitt intresse för genetikens tillämpning inom växtförädlingen var väckt på allvar och jag fortsatte med att fördjupa mina kunskaper i ämnet.

Licentiatavhandlingen kom 1941 och utgick från mikroskopiska studier av könsorganen hos vissa gräsarter. Men året därpå bytte han upp sig till betydligt större växter – barrträd. Det var då den ännu bara fem år gamla Föreningen för växtförädling av skogsträd sökte en barrträdsförädlare för Sydsverige till anläggningen i Ekebo utanför Svalöv.

– De genetiska principerna är ju desamma för alla växter så det var ganska naturligt att man ville utöka sin kompetens med någon från den botaniska världen, konstaterar Carl Ludvig. Men för att inte komma till korta i diskussionerna med skogsfolket valde jag att läsa in tillämpliga delar av vad studenterna på Skogshögskolan fick lära sig.

Han började arbeta med förädling av barrträd under vad som kan ses som en skogsgenetikens pionjärperiod.

– Det var en tid av uppvaknande inom skogsbruket. Massa- och pappersindustrin hade under första halvan av 1900-talet expanderat och intagit rollen som en av Sveriges ekonomiska basnäringar. Med tillståndet i skogarna var det däremot sämre. Det var nu man på allvar började se blädningens negativa effekter i skogen. Oron var stor för att man inte skulle kunna hålla jämna steg med det ökande behovet av råvaror. Med erfarenheter från jordbruket började man samtidigt se växtförädling av skogsträd som en av lösningarna för att öka tillväxten i skogen och samtidigt förbättra virkeskvaliteten.

Carl-Ludvig påminner också om de totalt misslyckade ansträngningarna som i samma syfte gjorts tidigare.

– Utan att vara medveten om betydelsen av rätt proveniens hade man då importerat tallfrö från länder som Frankrike, Ungern och Tyskland. Det resulterade i skogar med grovgreniga träd eller träd som inte överlevde alls i vårt kärva klimat. Det var en dyrköpt erfarenhet och nu handlade det om att med hjälp av genetik och insamling av frön från plusträd utveckla robusta träd med bättre egenskaper.

När skogsforskningen kommit igång i början av 1900-talet lades mängder av försök ut för att ge skogsbrukarna bättre kunskaper om vad som fungerar och inte fungerar i svenska skogar.

– Det var möjligt att redan då, på 1940-talet, dra slutsatser av dessa försök, och det fanns också försök i Danmark och Tyskland som gav vägledning i genetiska frågor.

Carl Ludvig kom sedan under flera år att huvudsakligen arbeta med frågor kring gran. Den har ju invandrat i Sverige norr ifrån och nått södra Sverige först i sen tid. De invintrade därför tidigt i denna landsända och vaknade alltför tidigt på våren med svåra frostskador som följd. Detta var naturligtvis till men för tillväxten.

– Vi sökte oss därför fram för att hitta provenienser som var bättre anpassade till sydsvenska förhållanden, säger Carl Ludvig. Efter ett stort antal försök kom vi fram till att granarna i Polen hade de egenskaper vi sökte. Senare, när jag inte längre jobbade med gran, hittade man ännu bättre egenskaper hos vitryska granar. Men den upptäckten kan jag tyvärr inte ta åt mig äran av.

De norrländska storbolagen med MoDo i spetsen ansåg på 1960-talet att förädlingsinsatserna hade allt för stort fokus på södra Sverige. Carl Ludvigs tjänst drogs in och han blev sedan biträdande professor vid Skogshögskolan i Stockholm.

– Det var jobbigt att lämna Ekebo där min fru och jag trivts utomordentligt bra, omgivna av de ekar som gett platsen dess namn. Men som tur var lyckades vi komma över en andel i en stor fyrfamiljsvilla i Djursholm med liknande omgivningar.

Carl Ludvig slutade vid Skogshögskolan 1977 och har sedan dess varit pensionär på heltid. Men de iakttagelser han gjorde om tallarna i Vimmerbytrakten blev alltså inte nedskrivna förrän i våras.

– Däremot har jag ägnat mig åt genetiska studier av helt annat slag och bland annat följt min egen släkt bakåt i tiden. När jag började släktforska visste jag i princip bara var min farfars farfar kom ifrån. Men med viss hjälp har jag så småningom lotsat mig ända ner till 1600-talets början. Namnet Kiellander visade sig vara en relativt sen ”förfining” av ortnamnet Tjällmo – ett litet samhälle i nordvästligaste Östergötland. Men de tidigaste av de förfäder jag spårade upp kom från grannsocknen Hällestad. Daniel Persson hette han och var bonde och bergsman i Östgöta Bergslag, så man kan säga att jag har rötterna stadigt förankrade i både Sveriges jord och dess hälleberg. Och det var skönt att få reda på, jag som tidigare sett Kiellander som någon slags tjänstemannasläkt.

Författare

Lars Klingström