KRIGSUTBROTTET den 1 september 1939 blev starten för en febril aktivitet i Sverige för att anpassa landet till det nya läget. Redan i oktober inrättades ett folkhushållningsdepartement med uppgift att se över försörjningen av livsmedel och ransonera sådana som det riskerade att bli brist på. Kristidskommissioner etablerades i alla städer.

Stenkol och koks (restprodukt från tillverkningen av stadsgas) värmde vid den här tiden städernas bostäder och drev industriernas ångpannor. Elektrifieringen av det statliga järnvägsnätet hade bara kommit halvvägs och på det omfattande privatbanenätet drogs tågen nästan uteslutande med kolgenererad ångkraft. Nu hade också bilismen utvecklats. Vid krigsutbrottet fanns en kvarts miljon bilar och många tusen bussar som alla drevs med oljebaserade drivmedel.

MED ERFARENHETER FRÅN FÖRSTA världskriget, då importen av stenkol helt upphörde, hade staten redan på 1920-talet sett över beredskapen för liknande situationer. Då oron för ett kommande krig ökade under 1930-talet aktiverade man 1938 den bränsleförsörjningsplan som förberetts. Denna plan bildade bas för den bränslekommission som inrättades våren 1940.

– Det handlade om att kompensera bortfallet av importerade energiråvaror med inhemska, säger Sven Sjunnesson (se rutan ovan). Och sådana fanns i rikt överflöd i skogarna. Men de var inte enkelt tillgängliga. För att få fram de stora kvantiteter som behövdes stiftades en lag som reglerade avverkningarna i skogen och användningen av brännved.

Enligt den nya lagen ålades de svenska skogsägarna att avverka och leverera vissa minimikvantiteter brännved. Den innebar att man auktoriserade olika företag att för statens räkning köpa upp brännved för vidare transport till i första hand städerna. Landsortsbefolkningen hade ju andra möjligheter att själva skaffa den ved som behövdes för att värma sina hus.

– SKOGSÄGARFÖRENINGARNA KOM ATT FÅ en nyckelroll i denna verksamhet, även om det inte var avsett från början. Det fanns uppfattningar om att det egentligen var Domänverkets eller skogsmyndighetens uppgift. Men följden av den nya lagen blev att vedmarknaden prisreglerades. Sverige delades upp i fyra prisområden (senare fem) och priserna fastställdes genom förhandlingar mellan staten och bland annat skogsägarföreningarna, som i det här sammanhanget inte bara representerade sina medlemmar, utan alla skogsägare i prisområdet.

Sven Sjunnesson konstaterar att även om det kallades förhandlingar så var det knappast så i praktiken. Staten hade ju en lag i ryggen som tvingade skogsägarna att leverera ved, vilket inte oväntat resulterade i låga priser.

FÖR ATT KLARA DET STORA BETINGET att ersätta kol och olja med ved, kraftsamlade både myndigheter och människor på uppgiften. En stor del av den manliga befolkningen var inkallad i militärtjänst. Arbetsmarknadskommissionen vädjade därför till 5 000 företag att avstå arbetskraft. I stor utsträckning rekryterades också arbetslösa industriarbetare och byggjobbare till skogen. Kulmen kom 1943 då det årets värnpliktiga ålades att var och en avverka 200 kubikmeter brännved som del av sin militärutbildning. Via snabbkurser fick de lära sig elementa om skogsarbete.

Om inte annat ger det som hände vid den här tiden besked om samhällets syn på skogsarbete. Det uppfattades allmänt som något som vem som helst kunde klara av. Att det inte var så visade sig snart i form av att antalet olyckor vid skogsarbete ökade brant. Enbart under det första halvåret 1943 rapporterades 14 000 olycksfall vilket kan jämföras med cirka 10 000 per år före kriget. Det motsvarar alltså nästan en tredubbling. Arbetsförhållandena var också mycket påvra med enkla barackboenden och bristfälliga arbetskläder i smällkall kyla.

Erfarenheterna i svenska skogar under krigsåren blev en väckarklocka och födde de första tankarna på yrkesutbildning, skriver Lars Kardell i sin bok Svenskarna och skogen. Den första kursen där ynglingar fick lära sig skogsarbete ordentligt genomfördes av Mo och Domsjö i Lycksele år 1943.

– Det rådde kristidsförhållanden under de här åren, vilket förklarar de drastiska åtgärder som staten tog till, säger Sven Sjunnesson. Utan kraftsamlingen på brännvedsproduktion skulle svenska folket tvingats till svåra umbäranden under de tre extremt kalla vintrarna 1940–1942.

RESULTATET BLEV NU ATT BETINGET klarades och befolkningen slapp att frysa i allt för hög grad. Men många av de oerfarna människor som tvingades ut på skogsarbete mindes länge, och med viss fasa, de umbäranden de fick vara med om.

– Under de här åren kom skogarna på många håll att överavverkas, konstaterar Sven Sjunnesson. Men på plussidan står att de samtidigt gallrades, vilket senare resulterade i ett bättre skogstillstånd med högre tillväxt än före krigsåren.