Filmen som befäste flottarromantiken

År 1919 spelades Sången om den eldröda blomman in första gången. Bara femton år senare, 1934, var det dags igen. Och 1954 kom den tredje och förmodligen sista versionen. Det var en film som slog an i den svenska folksjälen – och starkt bidrog till att både forma och befästa den romantiska bild som omger flottningen.

ÄVEN OM FILMEN FRAMSTÅR som genuint svensk så bygger den på en roman av finländaren Johannes Linnankoski från 1905. Flottningen i Finland var ju också omfattande – och människorna sig lika: Starka, seniga flottare, vackra bonddöttrar, förhoppningsfulla pigor, svallande känslor, svartsjuka, konflikter och dramatiska utmaningar. Med sådana ingredienser var det inte att undra på att Sången om den eldröda blomman direkt blev en succé. Det var en film där i princip alla kunde känna igen sig.

TROTS ATT DET HANDLAR OM STUMFILM räknar filmkännarna den första versionen som den främsta. Mauritz Stiller, stjärnregissören, stod för regin. Huvudrollen, flottaren Olof, spelades av Lars Hansson, också han en dåtida filmisk gigant. De dramatiska flottningscenerna spelades in vid Faxälven i trakten av Långsele i Västernorrland.

Filmen räknas som en av höjdpunkterna under den svenska stumfilmens guldålder, i slutet av 10-talet och början av 20-talet. Den gick fem veckor i sträck på premiärbiografen Röda Kvarn i Stockholm, vilket var ett dittills oöverträffat rekord. Trots att den saknar ljud så finns det också musik till den, specialkomponerad av den finländske tonsättaren Armas Järnefelt, som själv dirigerade orkestern vid premiärvisningen. Man får förmoda att musiken därefter framfördes av de på den tiden vanligt förekommande pianisterna och organisterna på biograferna.

Filmen blev också en internationell framgång och exporterades till drygt 40 länder över hela världen. Den spelade hem mer pengar än någon annan svensk film gjort dittills.

Av främst detta skäl tog man nya tag i början av 1930-talet. Den här gången med de än idag välkända skådespelarnamnen Edvin Adolphsson, Inga Tidblad och Birgit Tengroth i huvudrollerna. Och i den senaste versionen från 1956 var det om bonddottern Anita Björks och pigan Ulla Jacobssons gunst som flottaren Jarl Kulles känslor svallade.

DET FINNS FLERA ORSAKER TILL det skimmer som omger flottningen. För många av flottarna var den avslutningen på en vinters slit med yxa, svans och barkspade i storskogen. Ett ”utspring” från usla förhållanden i dragiga huggarkojor till en drägligare tillvaro med hopp om spänning och kurtis.

Flottarna i ”rompan” jobbade i lag och rörde sig genom bygderna när de rensade älven på strandat timmer. Varje kväll sov de på nya ställen. Sällan inomhus, ibland regnade det och var kallt – men ibland var det bara ljust och försommarljuvt. Och det är ju de ljusa minnena som stannar.

I BYARNA UTEFTER ÄLVEN SÅG MAN fram mot flottarnas ankomst. De bådade sommaren och bröt den isolerade, och för många säkert enformiga, tillvaron. Både gammal och ung sökte sig till flottarnas lägerplatser, fick höra nyheter och berättelser om märkvärdigheter och fascineras av deras våghalsighet. Att det under sådana omständigheter kunde knytas både vänskaps- och kärleksband var inte konstigt.

Så bidrog Sången om den eldröda blomman till att exportera exportera den romantiska, men förmodligen bara till del sanna bilden av flottningen till övriga Sverige. Efter de tre versionerna, flera efterföljare och så Snoddas Flottarkärlek nådde flottarromantiken sin höjdpunkt på 1950-talet då epoken började gå mot sitt slut.

Författare

Lars Klingström