Artiklar från Nordisk Skogshistorisk Konferens 20-23 september 2012, Danmark Knappast är skog det första en svensk förknippar med Danmark. Men faktum är att det finns mer skog än många anar i vårt södra broderland – såväl lövskogar som barrskogar. Och historian om dessa är ofta dramatisk. Den nordiska skogshistoriska konferensen på Själland blev en minnesvärd upplevelse för de drygt 40 deltagarna.Spännande upplevelser på ”kongernes Nordsjælland”
Varje år träffas representanter för de nordiska skogshistoriska sällskapen för att utbyta erfarenheter. I september var det Danmarks tur med Skovhistorisk Selskab och Dansk Jagt- og Skovbruksmuseum i Hørsholm som värdar.
Den sedvanliga konferensen hade denna gång temat Skogen som rekreationsrum genom tiderna. Föredragande från Sverige var SLU-forskaren Anders Lindhagen, som redogjorde för de studier som gjorts om svenskens relation till skogen.
– Antalet skogsbesök minskar stadigt och helst ska skogen ligga på promenadavstånd från hemmet för att man ska bege sig till den, konstaterade han.
I värdlandet Danmark ökar däremot skogsbesöken, berättade Frank Søndergaard Jensen från Københavns Universitet. Men man tillbringar kortare tid varje gång man är ute.
Under konferensen genomfördes flera exkursioner på norra Själland. Det mycket charmiga landskapet har under flera århundraden utnyttjats av ”de konglige” för just rekreation. Här finns de stora slotten Fredensborg och Frederiksborg och inte minst helt intakta parforcejakt-skogar. Bland annat besöktes Kongens Dyrehave utanför Hilleröd och Jægersborg strax norr om Köpenhamn.
Idag är norra Själland en populär plats för rekreation, inte minst på grund av närheten till kusten och dess långa sandstränder. Det finns nu långt framskridna planer på att omvandla delar av landskapet till en levande nationalpark – Kongernes Nordsjælland för att bevara dess karaktär.
Vid besöket i Tisvilde hegn på nordkusten tog konferensdeltagarna också del av hur man genom skogsplantering löste de problem med sandflykt som plågade stora delar av Danmark för några hundra år sedan.
Sammanfattningsvis uttrycktes från samtliga fem nordiska skogshistoriska sällskap, en ambition om att utveckla samarbetet länderna emellan.
Leena Paakoski från Skogshistoriska Sällskapet i Finland, såg bland annat möjligheter för de olika skogsmuseerna att vidga erfarenhetsutbytet.
– Vi har betydligt mer som förenar än som skiljer oss och med det fokus som nu är på skogen finns det all anledning att öka utbytet mellan oss, sammanfattade Bjørn Bækkelund, chef för Norsk Skogsmuseum i Eleverum.
I början av 1800-talet befann sig Danmark i krig med England. Kol var en bristvara och köpenhamnarna frös. Blickarna vändes mot skogarna vid Esrum sø, där man kunde hugga brännved. Problemet var transporterna.
Vägarna på den tidens Själland var dåliga. De som ändå var i hyggligt skick fick inte befaras av simpla vedforor utan var reserverade för ”de kunglige” som ju av och till bodde på slotten i Hillerød och Fredensborg. Lösningen blev en kanal från Esrum sø till nordkusten för vidare transport ner genom Öresund.
Arbetet med den nya kanalen började 1802 och var klart tre år senare. Nio kilometer lång öppnade den en helt ny möjlighet att transportera brännved till Köpenhamn.
Det sätt man utformade kanalen på kan knappast kallas transporttekniskt effektivt, men var typiskt för tiden. Brist på investeringsmedel kompenserades lätt med billig arbetskraft.
Höjdskillnaden mellan Esrum sø och havet är åtta meter. Den naturliga lösningen, att bygga en sluss föll av ekonomiska skäl. Istället valde man att bygga två kanaler, den ena i nivå med sjön, den andra cirka tre meter lägre. De båda kanalerna anslöt till varandra vid ”væltingen”, där pråmen från sjön tömdes på veden som rutschades ned i den pråm som skulle föra den vidare ned till havet.
I den övre kanalen drogs de 20 meter långa pråmarna av hästar. Detta var inte möjligt i den nedre där man istället utnyttjade mänsklig kraft.
På grund av havets skiftande vattenstånd slutade denna kanaldel ett femtiotal meter från stranden. Där lastades veden om till hästdragna vagnar som förde den ut i det långgrunda vattnet till väntande småbåtar. Dessa transporterade sedan ut veden till större segelfartyg som låg för ankar en bit längre ut på havet.
Det var således en mycket omständlig procedur att föra brännved från inre Själland till de frysande köpenhamnarna. Från skogen till dess veden låg på kaj i Köpenhamn lastades den om minst fem gånger.
Vedtransporterna på Esrum kanal pågick ända till 1873 då järnvägsnätet på Själland hade byggts ut.
Tiden är sent 1600-tal. Platsen en av de kungliga jaktskogarna på norra Själland. Männen och kvinnorna i jaktsällskapet samtalar, skrattar, äter, dricker och har det överhuvudtaget ”dejligt” i skogens centrum – stjärnan varifrån åtta spikraka vägar leder ut i lika många riktningar. För en stund sedan har de hört den hornsignal som betyder att den utvalda hjorten är lokaliserad.
Jägarna gör sig ännu ingen brådska utan avslutar först sin måltid under rendez vous, som denna fas av jakten kallas. Det är nu man lägger upp taktiken och fördelar uppgifterna.
Så småningom sätter sig de som ska delta i själva jakten till häst och drar iväg i den riktning varifrån signalen kommit. Övriga följer det som sker från stjärnan.
De förnämsta jägarna lotsas fram till platsen där man funnit hjorten och förföljandet av den – la attaque – nu kan börja. Detta är den vanskligaste delen av jakten. Att till häst och i högt tempo förflytta sig genom skogen är på intet sätt ofarligt – vare sig för ryttare eller för hästar. Olycksfall, ibland med dödlig utgång, är inte ovanliga.
Det är ett storståtligt skådespel som nu spelas upp. Grant utstyrda jägare, hästar och hundar i ett stort och starkt ljudande följe. Rödklädda jaktbetjänter som kommunicerar med varandra via hornsignaler. De vilt skällande hundarnas skall smälter på lite avstånd samman till ett enda, utdraget ylande.
Den utvalda hjorten flyr undan i fyrsprång och kan på detta sätt jagas i timmar genom skogen. Till slut orkar den inte längre utan blir stående helt utmattad, inte sällan i en vattensamling. Där omringas den omedelbart av hundarna. Men dessa är hårt drillade och följer inte sin instinkt att slita den i stycken. Några håller den fast med sina käftar medan övriga spänt bevakar scenen, beredda att på nytt ta upp jakten om hjorten mot förmodan skulle orka fly vidare.
En jaktbetjänt höjer nu sitt horn och blåser signalen ha la li – hjorten är stillad.
De övriga i jaktsällskapet beger sig nu av mot platsen där hjorten står. Jaktbetjänter visar vägen genom den glesa skogen av ekar och bokar. När alla kommit fram vidtar den sista akten i det cyniska skådespelet.
Äran av att få avliva hjorten tillfaller kungen – eller ibland en av honom utsedd hedersgäst. Han tar det korta jaktsvärdet – hirschfängeren – ur sin slida och går fram till hjorten och sticker den så att blodet går av den.
När hjorten till slut ligger livlös blåses åter ha la li som nu betyder att hjorten är död. Jakten är över, jublet stiger, festen kan börja.
Huvudet på hjorten huggs av och medan jaktbetjänterna håller det i hornen får ledar- hunden äran att gnaga på det. Därefter tas inälvorna ur, blandas med köttbitar och bröd till den så kallade curéen som övriga hundar belönas med.
Kungen och hans följe drar vidare – till det närbelägna jaktslottet där dukade bord och en fest i dignande överflöd väntar. Dock serveras inget kött från hjortar som avlivats under parforcejakt. De totalt sönderstressade djurens kött ansågs – och var säkert också – helt oätligt för människor…
Hetsjakt på kronhjort – parforcejakt – har anor sedan medeltiden. Det blev populär jaktform för kungar och furstar i framförallt Frankrike och Tyskland under 1600- och 1700-talen.
Efter ett besök hos Ludvig XIV i Frankrike bestämde sig den danske kungen Christian V i slutet av 1600- talet för att införa denna jaktform också i Danmark.
Parforcejakt är en grym jaktform som bedrivs efter strikta, ritualiserade regler. Det är en utpräglad herremansjakt som kräver enorma ekonomiska och personella resurser.
Par force är franska som i översättning betyder med våld. Överlag användes också franska uttryck för jaktens olika moment, exempelvis: Rendez vous – möte, la attaque – förföljandet, ha la li – hallå den är stillad, där ordet li kommer av lit – säng.
De hundar som användes importerades ofta från England – men kommenderades på franska.
I Danmark hade kronan efter reformationen 1536 blivit ägare till de stora arealer mark som var förutsättningen för att kunna anlägga parforcejaktskogar. Sådana var inhägnade och ofta mer än 1 000 hektar stor. Det var uteslutande kronhjort som jagades vid de danska parforcejakterna.
Genom att anlägga vägar i stjärnform var det lätt att förflytta sig i skogen och vid behov föra fram utvilade hästar och hundar. Vägarna gjorde det också möjligt för de jaktgäster som inte deltog i själva jakten att ta sig fram till platsen där slutscenen spelades upp.
I god tid före jakten utsågs en ståtlig hjort med stor krona. På jaktdagens morgon sökte man rätt på den i hägnet varefter jakten blåstes igång.
Christian V blev själv ett offer för parforcejakten. När han skulle sticka en hjort blev han sparkad så illa att han bröt benet. Han blev aldrig återställd och dog ett halvår senare.
Parforcejakten förbjöds i Danmark redan på 1760- talet. I Tyskland förbjöds den på 1830-talet. Den engelska rävjakten, som har vissa likheter med parforcejakt, förbjöds 2005, men lever kvar på Nordirland.
I Frankrike tillämpas parforcejakt än idag.
På 1500-talet blev problemen med sandflykt allt större på flera ställen längs de danska kusterna. Den ökande befolkningen började på olika sätt påverka även de mer strandnära områdena. Det öppnade sår i den tunna vegetationen som vinden sedan vidgade med oerhörda konsekvenser som följd.
Sandflykt är inget ovanligt fenomen i Danmark. Forskarna har identifierat flera perioder av mer eller mindre intensiv sandflykt. Den första redan för 7 000 år sedan, den senaste och av naturliga skäl mest kända, inleddes under första halvan av 1500-talet.
Ett av de tidigaste skriftliga beläggen för problemen med flygsand är från 1527. Bönderna i Rørvig på Själland skrev då först till Vårfruklostret i Roskilde och sedan till kungen och bad om hjälp sedan deras åkrar blivit täckta av sand. Flera av dem hade då redan tvingats lämna sina gårdar.
I särklass värst drabbat på Själland blev dock området runt Tisvilde. Också här kom sandmassorna i rörelse och flyttade sig inåt landet. Människorna kämpade en fruktlös kamp mot sanden som byggde upp tio till trettio meter höga dyner. Det tidigare platta jordbrukslandskapet förvandlades gradvis till en böljande och ofruktbar öken.
Inte bara åkrar utan också gårdar och hela byar försvann under ett flera meter djupt lager av sand. En kyrka stängdes. Asserbo slott övergavs.
Situationen förvärrades ytterligare sedan den stora sjön Arresøs utlopp västerut till Roskildefjorden sandade igen. Det resulterade i att vattenytan steg så att stora arealer åkermark dränktes. För befolkningen i området var det en katastrof av stora mått som orsakade stora umbäranden.
Problemen med sandflykt var minst lika stora även på andra håll, inte minst på Jylland. Skagen, som på 1500-talet var en stad jämnstor med Köpenhamn, översandades gång på gång. När den under 1593 dessutom översvämmats fyra gånger var storhetstiden över. Historien i Jyllands nordligaste delar är överhuvudtaget dramatisk. Här sticker tornet till den 1795 övergivna S:t Laurentii kyrka upp ur sanden. Och här finns än idag den kvadratkilometerstora och 40 meter höga dynen Råbjerg mile, som flyttar sig österut med upp till 20 meter om året.
Under hela 1600-talet kämpade man på norra Själland en fruktlös kamp mot naturen allt medan tilsandningen fortsatte. Inte förrän vid 1700-talets början hände något. Det var den från Tyskland inkallade skogvaktaren Johan Ulrich Røhl som förordade att sandfälten skulle täckas med tång. Detta bromsade sandflykten och gjorde det möjligt att beså dem med strandråg och strandrör. Hela området hägnades in för att hindra att det betades – vilket alltså är anledningen till namnet Tisvilde hegn. Som kronan på verket började man också sätta ut skogsplantor, dock inledningsvis inte med så lyckat resultat.
Men ansträngningarna gav ändå resultat. Den 23 april 1736 kunde den danske kungen, Kristian V, förklara kampen mot sanden på Själland som avslutad och vunnen. Omfattande skogsplanteringar gjordes sedan i slutet av 1700-talet, och denna gång lyckades man. Vid början av förra seklet var hela det före detta sandområdet slutligen täckt av skog.
Idag är Tisvilde hegn ett av Danmarks största sammanhängande skogsområden. Huvudsakligen är det bevuxet med tall, men i sänkorna mellan de forna sanddynerna växer också ädla lövträd och gran, som i den goda myllan når ansenlig storlek. Tisvilde hegn är ett mycket populärt rekreationsområde, Köpenhamn ligger mindre än fem mil bort. I hegnets utkanter finns stora områden med feriehus, vilkas ägare kanske inte bara lockas av skogen, utan i första hand av närheten till Nordsjällands milslånga stränder. Få av dem ägnar nog idag några tankar åt Tisvilde hegns dramatiska historia.
På grund av landhöjningen friläggs kontinuerligt havsbottnen som då torkar ut. Normalt binds den frigjorda sanden av vegetationen i strandzonen. Så var fallet fram till 1500-talet, då en ett par hundra år lång period av sandflykt inleddes.
Eftersom sanddyner är en mycket känslig biotop får även små störningar stora konsekvenser. Och när det uppstår sår i vegetationen växer de snabbt.
Det finns flera orsaker till varför problemen med sandflykt förvärrades just vid denna tid. En är att klimatet förändrades och den långa period som brukar kallas ”lilla istiden” inleddes. Det gjorde att havsnivån sjönk och mer sand exponerades för vinden.
Samtidigt hade befolkningen ökat så mycket att bönderna nu började utnyttja även de mest strandnära områdena.
Man hade också insett att tång var ett bra gödselmedel – och när den avlägsnades från stränderna fick vinden bättre fäste i sanden. Man lät också sina kreatur beta i strandnära områden, vilket minskade markens motståndskraft mot vinden.
Grästorv användes också för taktäckning, och enklast var det att skära torven på sandig mark. Dessutom hämtade man brännved från strandskogarna. Det är den sammantagna effekten av dessa faktorer som blev sandflyktens motor.
Författare
Lars Klingström
Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information
Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.