Skogshistoriska SällskapetOlika aspekter på skogshistoria vid årets första exkursion

Olika aspekter på skogshistoria vid årets första exkursion

Skogshistoriska Sällskapets exkursion till Österström, Medelpad, 20 maj 2014

Två mycket intressanta platser stod på programmet för Skogshistoriska Sällskapets exkursion i Medelpad, den till Österström och Gudmundstjärn på ömse sidor om Indalsälven den 20 maj.

Österström hade en nyckelroll för transporterna av virke under den expansiva sågverksepoken som inleddes kring 1850.

Gudmundstjärn är ett unikt skogshemman med självhushåll från 1700-talet, som inte kom att köpas upp och försvinna i den skogsindustriella expansionen.

De båda platsernas respektive storhetstider – andra halvan 1800-talet – sammanfaller fascinerande nog med varandra och präglades av två starka personligheter; förvaltare Pontén på Österström och Sara-Lena på Gudmundstjärn.

Ordföranden i Hembygdsföreningen Göran Loviken tog emot i Österström. Deltagarna i exkursionen bjöds på film från 1910 om livet med Österströms järnväg där några avsnitt var inspelade år 1910 samt en vandring i den gamla logistiska knutpunkten. En annan sevärdhet är den hitflyttade Fagerviksågen som i början av 1800-talet var landets största exportsåg, nu ett känsligt kulturminne i behov av omtanke. Det är lätt att känna sympati för eldsjälen Görans arbete för att bibehålla Österström som skogs- historisk turistattraktion.

Vid Gudmundstjärn möttes deltagarna av Katarina Rönngren iklädd en vacker festklänning efter en gammal modell från gården. Stående på trappan till den gamla mangårds- byggnaden berättade hon på ett mycket levande sätt om sin släkts och Gudmundstjärns historia. Sedan 1940-talet ägs och förvaltas Gudmundstjärn av kommunen och är idag ett levande kulturminne med många besökare sommartid.

Sara-Lena på Gudmundstjärn – stark, uthållig och påhittig

Gudmundstjärn anlades som nybygge på 1700-talet och förvandlades till ett bärkraftigt skogshemman i väglöst land. ”Tjärnfolket”, som de som bodde på Gudmundstjärn kallades, var ett riktigt kärnfolk, rikt utrustat med muskelkraft och uppfinningsrikedom.

Sara-Lena Nilsdotter föddes som enda barn 1833 och lärde sig läsa och skriva på egen hand. Hon gifte sig med kraftkarlen Erik Jonsson och paret övertog hemmanet 1854. Omgående började de sätta sin prägel på det som hände på gården. Sara-Lena var särskilt intresserad av att bygga och satte Erik i arbete. Gudmundstjärn försågs med en vattenledning av ovanlig modell. En större kvarn byggdes och 1870 invigdes en ny vattendriven husbehovssåg. Nästa byggprojekt var en fäbod. Mindre tillbyggnader tillkom ständigt. Sara-Lena var också intresserad av trädgårdsodling, vilket var mycket ovanligt på den tiden. Ovanlig var också den symaskin hon köpte och som gjorde tjänst åt flera på bygden.

Sara-Lena födde fem barn varav tre dog tidigt. Det sista barnet dog efter nödåret 1867, året då tjärnen blev isfri dagen före midsommaraftonen. Flera nödår tvingade tillfälligt bort familjen från hemmanet. Sonen Nils Olof som successivt tog över hemmanet var av samma sort som sin mamma. Han moderniserade och byggde vidare. Sara Lena stretade på till dess hon var över 90 år. Hon dog 1928.

Kulturminnet Gudmundstjärn har idag 23 bevarade byggnader. De ligger på sina ursprungliga platser och omges av ett naturreservat bestående av skog, åkrar och ängar. Skötseln av området skall efterlikna den ursprungliga under självhushållets dagar.

Medelpads första järnväg slutade vid en kolossal rutschbana

Uppfinningsrikedomen var stor när skogen för drygt 150 år sedan steg fram som en nationell tillgång i Sverige. I Hälsingland flottade man ”motströms” och i Medelpad ”bytte man älv” med hjälp av en kombinerad häst- och rutschbana.

Brukspatron Fredrik Bünsow, ägare till Skönviks AB, köpte under 1850-talet upp vattensågar och avverkningsrätter i Gimåns vattensystem, drygt fyra mil väster om Sundsvall. Problemet var att de mycket branta och steniga forsarna ner mot Ljungan vid Torpshammar gjorde all flottning i Gimån omöjlig. Detta löste Bünsow genom att 1857 låta bygga en hästbana, alltså en järnväg där vagnarna drogs av hästar. På denna transporterades virket istället norrut till Indalsälven. Det togs upp i Gimåns vattensystem vid Österström med hjälp av en ångdriven kran. Banan var sju kilometer lång och slutade vid Glimberget, beläget 650 meter från Indalsälven. Där byggdes träränna som föll 200 meter ner mot älven. Stockarna placerades en och en i rännan, som inte innehöll något vatten. Men på på grund av den stora fallhöjden gled stockarna ändå lätt i den och nådde i hög fart Indalsälven med väldiga plums.

Vattenkaskaderna gjorde med tiden platsen till en stor turistattraktion. Kung Oscar II, franske presidenten Poincaré och kung Chulalongkorn av Siam var några av de många som kom för att bese den spännande installationen.

Den som drev verksamheten i Österström med tillhörande järnväg och timmerränna var smålänningen Julius Pontén. Han insåg snart att kapaciteten, som bestod av 90 hästar, inte räckte till och föreslog 1870 djärvt att istället gå över till ångdrift. Detta krävde i sin tur banförstärkningar och en delvis ny sträckning av järnvägen. Två ånglok och 24 tvåaxliga timmervagnar inköptes. I delar fraktades dessa, liksom all räls och annan utrustning, med häst från Sundsvall till Österström. Det tog två år för 700 man att färdigställa järnvägen inklusive på- och avlastningsplatser. Det blev Medelpads första ”riktiga” järnväg, men som dock aldrig fick någon förbindelse med landskapets övriga banor. I tvåskift, med 80 man per skift rullade sedan ett lastat virkeståg i timmen dygnet runt över till Indalsälven. Verksamheten pågick till 1920.

Dödsstöten för den ovanliga järnvägen kom 1916 då en ny flottningsränna byggdes förbi de besvärliga forsarna i Gimån ner till Ljungan. Men långt innan dess hade den omtyckte förvaltaren, Julius Pontén, ”Kungen av Österström” gått ur tiden 1889.

Författare

Jan Sandström