– Tiden var då på något sätt mogen att göra skogshistoria till en särskild disciplin, säger han. Vägen hade beretts av forskare som Lars Kardell och Olle Zachrisson, vilka båda visar hur man genom att känna till skogens historia kan dra slutsatser om framtiden.

Just detta är en viktig del av ämnet. Referenserna bakåt gör det möjligt att se utvecklingslinjer som i det kortare perspektivet inte är uppenbara. Hur skogen sett ut tidigare, vilka virkesförråd som funnits, förekomsten av gamla träd och flerskiktade skogar är några av de frågor som skogshistorisk forskning kan ge konkreta svar på. Och som är oerhört viktiga att känna till när man stakar ut vägen framåt.

Lars exemplifierar med debatten om hur mycket död ved som krävs i skogarna för att klara artmångfalden. Genom att studera rikstaxens mätningar som inleddes 1926 konstaterade man att mängden död ved legat på ungefär samma nivå ända sedan dess.

– Man utgick från att det hade sett ut så också dessförinnan, men var då rejält snett ute. Det hade nämligen skett en dramatisk förändring från tiden före sekelskiftet.

Genom att analysera inventeringar från 1800-talet kunde Lars visa att mängden döda träd då var betydligt högre i skogarna. Det berodde bland annat på att när man vid seklets slut blivit duktigare på att släcka skogsbränder så försvann en betydande producent av död ved. Samtidigt fortsatte man att avverka torrakorna som förut, de var ju eftertraktade både som brännved och som byggvirke. Följden blev att mängden död ved i skogarna hade minskat mycket kraftigt då rikstaxen drog igång på 1920-talet.

Lars Östlunds intresse för skogshistoria föddes tidigt. Han växte upp i Östersund, och familjen ägde en skogsfastighet invid Ammerån i östra Jämtland.

Den gränsade till Skyttmon, den idag riksbekanta by, där bönderna på 1800-talet stod emot skogsbolagen, som med lock och pock ville köpa deras skog. Istället behöll de skogen, sålde virket och investerade pengarna i sina gårdar – bland annat de träslott som idag gör Skyttmon så unik.

– Jag var fascinerad av denna historia och ville försöka få förstå varför Skyttmo-bönderna stod emot, när man i nästan alla byar sålde sin skog.

Det resulterade i en examensuppsats som kom att bli en av SLU:s mest efterfrågade och som trycktes i hela fem upplagor. Säkert bidrog den till att byn Skyttmon blev så enormt omskriven i media som den blev. Examensarbetet öppnade också dörren för en doktorandtjänst – som Lars sökte och fick.

Idag är skogshistoria ett etablerat ämne inom den skogliga fakulteten – och som möter ett ökande intresse.

– Den kurs vi arrangerar varje höst lockar många studenter, säger Lars. Vi gör fältstudier i skogshistoriska intressanta områden och studenterna sammanställer sedan sina erfarenheter i rapporter. Engagemanget brukar vara totalt vilket förstås också triggar mig själv att ”ge järnet”. Jag brukar vara helt slut efter en sån här kurs, men det är enormt roligt. Många studen- ter väljer också att skriva sina examensarbeten i skogshistoria.

Skogshistoria är både skogens och skogsbrukets historia. Skogen har ju alltid spelat en viktig roll för människorna. Och den kommer av allt att döma att spela en kanske ännu viktigare roll i framtiden, nu när biologisk produktion ses som en av lösningarna på klimatproblemet.

– Intressanta frågor som vi jobbar med just nu rör diskussionen om kalhyggesbruk och blädning, kopplingen mellan naturvärden och skogsbruk i ett långt perspektiv samt det samiska skogsbruket genom historien.

Lars Östlund poängterar att det akademiska ämnet skogshistoria inte har någonting med nostalgi att göra.

– Visst är det spännande att tränga in i historiska skeenden, men det viktiga är att på ett systematiskt sätt analysera och dra slutsatser av det man upptäcker. Att använda skogshistorien som en del av underlaget för beslut som ofta får effekt först i framtiden, långt bortom dagens horisont. Och ännu har vi bara skrapat på ytan. Det finns oerhört mycket mer att upptäcka, analysera och addera till vår kunskapsbas.