Skogshistoriska SällskapetTufft för eleverna vid första skogsskolorna

Tufft för eleverna vid första skogsskolorna

Långa dagar med skogsarbete. Om kvällarna flera timmars antecknande efter lärarens diktamen. Då utbildningen vid landets skogsskolor drog igång på 1860- talet fanns inga läroböcker utan de fick skrivas av eleverna själva. En av dessa handskrivna rariteter, från Ombergs skogsskola, ägs idag av Lasse Edlund, hedersmedlem i Skogshistoriska Sällskapet.

Den handskrivna boken innehåller mer än 400 sidor. De är alla fullskrivna med prydlig piktur. Där finns inga stödlinjer. Handstilen är ofattbart jämn, felskrivningar och rättelser ytterst sällsynta liksom bläckplumpar av det slag som en gång var alla skolbarns fasa.

– Min farfar fick den 1915 i gåva av arvingarna till E.A. Thorsell, ”Jägarn” kallad, som då var bokhållare på Åmots Bruk i Gästrikland. Så småningom ärvdes den av min far, Åke Edlund, som 1959 skänkte den till mig.

Om denne E.A. Thorsell förtäljs inget mer, men Lasse Edlund har på olika sätt lyckat fastställa att boken verkligen kommer från Ombergs skogsskola.

Den är vackert inbunden med namnet E.A.Thorsell präglat på omslaget. Ryggens titel ”Jagd-bok” avslöjar den tidens syn på vad som var en skogsmans viktigaste syssla. Så inleds också boken med ett drygt 100 sidor långt avsnitt om just jakt. Kanske var det ett smart sätt att fånga de nyantagnas intresse att börja med avsnittet ”Stora och lilla jakten” och sedan glida över på de andra ämnena:

Skogsteknologi, lagar, naturkunskap, botanik, skogshushållning, beskydd, hjälpgallring, skogsindelning med flera. Boken avslutas med räkning där eleverna bland annat fick lära sig att beräkna volymen på en kolmila.

– Avsnittet om jakt är visserligen både långt och innehållsrikt, men jag är framförallt imponerad över vilka skogliga kunskaper det fanns redan på den här tiden, säger Lasse Edlund. Mycket av det som står i boken är högst relevant också idag. Man kan fråga sig varför det skulle behöva dröja ytterligare nästan ett halvt sekel innan Sverige fick en skogslagstiftning som på allvar tog sig an den utarmning av framförallt de norrländska skogarna som då just hade tagit fart.

Här var det trakthyggen som gällde

Skogsskolan på Omberg var en av fyra skogsskolor som anlades 1860. Det var i en tid då den svenska staten blivit allt mer medveten om skogens värde – inte minst också att den måste skötas.

Skogsutbildningen i Sverige inleddes 1828 då Kungliga Skogsinstitutet etablerades. Initiativtagare var den för eftervärlden legendariske jägmästaren Israel af Ström, ”skogshushållningens fader” som han ibland också kallas. Efter studier i Tyskland ansvarade denne för skötseln av jaktparken Djurgården och hade också en vision om att utbilda svenska jägmästare i skogsvård. Fram till den här tiden var dessa nämligen jägmästare bara i ordets bokstavliga betydelse. I den högre, tvååriga kursen, började nu de blivande kronojägmästarna att också bibringas skogliga kunskaper.

Men med växande insikter om skogens stora potentialer – inte minst oron för att den höll på att förödas i brist på skötsel – insåg man snart att det inte räckte med bara kunniga jägmästare. Det behövdes också välutbildade skogvaktare som kunde överföra de teoretiska kunskaperna i det praktiska skogsbruket.

Det är i det perspektivet man måste se det onekligen kraftfulla initiativet att samtidigt starta fyra statliga skogsskolor på olika håll i landet, samtliga i, eller i anslutning till kronoparker.

Förutom på Omberg anlades skolor också på Hunneberg samt i Tierp och Böda. Året därpå också i Sillre i Härjedalen. Några år tidigare hade det anlagts en privat skogsskola, Skogshall, i hjärtat av Sörmland. Därutöver fanns ytterligare några privata skogsskolor som hade statligt stöd.

Vid dessa skogsskolor utbildades skogvaktare i de sysslor som dessa vid den här tiden hade att utföra. Professor Lars Kardell beskriver i sitt jätteverk, Svenskarna och skogen, hur det handlade om såväl basala ämnen som räkning och att kunna skriva en begriplig svenska som specialiserade ämnen som jakt och skogsvård. Han konstaterar också att det var klent beställt med läroböcker, vilket Lasse Edlunds handskrivna bok bär syn för sägen.

Kurserna var ettåriga och antalet elever inte särskilt stort. Första året tog till exempel skolan på Omberg emot sex elever. Undervisningen sköttes där av jägmästaren och storjägaren Carl Magnus Sjögren, som från 1856 fram till sin pensionering ansvarade för verksamheten i kronoparken Omberg.

Under skogsskoletiden utvecklades skogsbruket på Omberg. Vägar anlades, liksom plantskola och det arboretum som än idag lockar besökare. Att utbildningen inleddes med jakt var kanske inte bara ett utslag av den tidens traditionella skogsmannasysslor utan förmodligen kanske än mer ett resultat av Sjögrens egen syn. Han var nämligen en fågeljägare av Guds nåde. Av hans efterlämnade jaktdagbok framgår att han sammanlagt nedlade omkring 10 000 fåglar, varav hälften rapphöns.

Sjögren hade också gjort flera studieresor till Tyskland och fått inspiration till det trakthyggesbruk han lärde ut till sina elever. I större skala fick han tillfälle att införa denna metod på Finspångs Bruks skogar, där han parallellt med tjänsten på Omberg också var skogschef under åren 1862–1874.

En artikel om Carl Magnus Sjögrens gärning i Finspångsskogarna kommer att publiceras i Skogshistoriska Sällskapets Årsskrift 2014.

Författare

Lars Klingström