Under mer än ett sekel följdes produktion och utsläpp åt

Sedan man lärt sig göra papper av ved och utvecklat nya metoder för tillverkningen av pappersmassa under andra halvan av 1800-talet ökade pappersproduktionen snabbt. I samma takt ökade utsläppen. Inte förrän på 1970-talet vände utsläppskurvorna nedåt.

VID MITTEN AV 1800-TALET fanns bara sju pappersmaskiner i Sverige. Men de följdes nu av en strid ström av andra. Fortfarande utgjordes råvaran av lump, men snart gjorde den tekniska utvecklingen det möjligt att istället utgå från ved. Dessa två faktorer skapade förutsättningar för att massproducera papper. Det innebar i sin tur ett jättesprång för spridningen av nyheter och kultur. Samtidigt innebar det att papperstillverkning förvandlades från en miljömässigt tämligen harmlös verksamhet till att bli en miljöbov av rang.

HELA 1800-TALET, och i synnerhet dess andra halva, var ett dynamiskt århundrade. Det var nu som industrialismen tog fart på allvar. De sociala, ekonomiska och politiska förändringarna var stora. Dagstidningarna nådde allt fler och spred nyheter och demokratiska idéer. Järnvägar byggdes, telegraflinjer etablerades. Sverige knöts ihop och blev ett land på ett sätt som aldrig tidigare. Skogen förvandlades från att vara ett bihang till jordbruket till att bli något som gav landet dess främsta industriråvara. Längs Norrlandskusten anlades ett pärlband av sågverk. Vartenda vattendrag – älvar, åar och minsta bäckar – förvandlades till flottleder som förde timret till sågarna och de väntande fartygen. Europa törstade efter trävaror och sågverksindustrin blev en ekonomisk motor som drog hem enorma exportintäkter till landet. Sverige blev på bara några årtionden världens största exportör av trävaror. Det som hände i trävarubranschen var också en vitamininjektion som kom hela landet och dess befolkning till del.

Det här var en tid när begrepp som miljö och miljöhänsyn var helt okända. Det var den tekniska utvecklingens och de många innovatörernas guldålder. Där man tidigare varit hänvisad till direkt vattenkraft via vattenhjul kunde man nu med ångans, och snart också elektricitetens hjälp lägga sina fabriker var helst det passade.

PARALLELLT MED OMSTÄLLNINGEN till maskintillverkat papper utvecklades metoderna för att tillverka själva massan. Vid Önan utanför Trollhättan startades Sveriges första slipmassabruk år 1857. På 1870-talet anlades flera sulfitmassabruk och på 1880-talet kördes de första sodamassabruken (föregångare till sulfatmassabruken) igång. Med de nya metoderna löstes de tidigare problemen med den ständiga bristen på lumpråvara. I gengäld skapades nya.

Att tillverka slipmassa är tämligen okomplicerat. Det handlar ju som namnet säger om att slipa sönder veden. Men massan blir svag och fungerade främst till tidningspapper. I början utnyttjades den dock inte sällan till helt olämpliga ändamål, vilket inte uppmärksammades förrän långt senare och med beklagliga effekter som följd.

SLIPMASSABRUKENS MILJÖPÅVERKAN kan förefalla ganska måttlig, men eftersom slipningen skedde i vatten följde en stor del av den sönderslipade veden med ut i avloppen. Det gjorde att betydande mängder syreförbrukande vedrester ansamlades på bottnarna utanför bruken.

Sedan sulfitmassametoden introducerats på 1860-talet blev det också möjligt att tillverka starkare papper av ved. Men det saknades teknik för att ta hand kokkemikalierna varför de släpptes ut med avloppsvattnet. Och eftersom man bara kunde nyttiggöra en tredjedel av vedinnehållet till pappersmassa, var det betydande mängder. Även utanför sulfitmassabruken ansamlades stora mängder syreförbrukande vedfibrer som lokalt medförde stora problem.

Sodaprocessen gav lågt massautbyte och man lyckades aldrig återvinna mer än hälften av kemikalierna efter kokningen. Det blev bättre sedan metoden ersattes med sulfatprocessen på 1880-talet. Den gav starkare papper och högre massautbyte. I gengäld gav den upphov till en obehaglig lukt som snart blev en stor fråga i och ikring de orter där bruken låg.

VID BÖRJAN AV 1900-TALET hade vatten- och luktproblemen på många håll nått sådana dimensioner att det blivit en riksangelägenhet att komma till rätta med dem. Det var då som det mödosamma arbetet med att eliminera problemen inleddes. Med allt större intensitet bedrevs därefter forskning i branschen för att göra massaprocesserna mer effektiva, resurssnåla och mindre miljöpåverkande. De kemiska metoderna var ju helt nya när de började tillämpas och mycket av forskningen var därför av typen grundforskning. Primärt handlade det om att skapa en tydligare bild av vad som hände när veden löstes upp i sina många beståndsdelar; vilka ämnen som kunde vålla skada och hur problemen skulle kunna elimineras.

VID SLUTET AV 1930-TALET STARTADE Cellulosaföreningen och Pappersbruksföreningen miljökommittéer och 1945 bildades Vattenföroreningskommittén med syfte att föreslå åtgärder för att minska utsläppen till vatten. På 1950-talet togs flera initiativ i samma riktning, bland annat i form av Stiftelsen Skogsindustriernas Vatten och Luftvårdsforskning, SSVL.

När den nya miljöskyddslagen infördes 1969 hade branschen skapat sig en rejäl kunskapsgrund. Under de följande årtiondena genomförde SSVL ett antal stora FoU-projekt som i hög grad kom att bidra till ökade kunskaper – och drastiskt lägre miljöpåverkan.

Tidigare hade kurvorna för utsläpp följt produktionskurvorna som en skugga. Som framgår av diagrammen här invid bröts nu trenden. Medan produktionen av massa och papper fortsatte brant uppåt, vek utsläppskurvorna istället nedåt. Både till luft och vatten är utsläppen idag lika låga som för hundra år sedan. Detta trots att produktionen av massa och papper är hundra gånger större än vid sekelskiftet 1900.

Inte ensam miljöbov

Även om skogsindustrin var en stor nedsmutsare så var man definitivt inte ensam i den genren. All tidig industriell verksamhet påverkade naturen. Rening av avlopp var ingen fråga. Det saknades också kunskaper om vad olika utsläpp kunde få för effekter i naturen.

När vattentoaletter började bli allmänna i de större städerna kring sekelskiftet 1900 anslöts dessa till avloppssystem som gick direkt ut i närmaste vattendrag. Med enstaka undantag gällde denna princip ända in på 1960-talet. Att de mottagande vattendragen och sjöarna blev otjänliga som vattentäkter och för bad sågs närmast som en naturlag. Inte förrän på 1970-talet började man på allvar bygga effektiva reningsverk.

”Måste vara nåt annat som försämrat fisket.”

Vid 1900-talets början var man från industrins sida irriterad på fiskeriinspektörerna. I Svensk Papperstidning publicerades 1905 flera artiklar där en skribent, sannolikt chefredaktören Alvar Müntzing, ondgjorde sig över en rapport från fiskeriinspektören J Arvidsson om vattenkvaliteten utanför Hammarby sulfitfabrik i Gästrikland.

”Om nu fisket verkligen blifvit mindre inbringande än förr, måste detta bero på andra omständigheter än på affallsvatten från pappersbruk och cellulosafabriker. Därmed icke uteslutet att affallsvatten från fabrik i något enstaka fall, och under synnerligt ogynnsamma omständigheter, skulle på ett inskränkt område kunna inverka menligt på fisket, ehuru vi tro, att ett sådant förhållande hittills ej på ett afgörande sätt blifvit konstateradt.”

”Inga olägenheter av våra utsläpp”

I december 1894 klagade strandägare vid Turboån i Dalarna på att utsläppen från sulfitfabriken i Turbo gjorde att vattnet stank, var missfärgat och odugligt för hushållsändamål.

Bolaget medgav att man släppt ut lut men bestred att utsläppen skulle medföra några olägenheter. Man påpekade att fabriken kostat 350 000 kronor att anlägga och att den hade stor betydelse på orten. Länsstyrelsen lämnade klagomålen utan avseende.

Idag har skadorna läkt

Produktionen av sulfitmassa tiodubblades från sekelskiftet fram till andra världskriget. Men trots att tekniken förbättrades kvarstod problemen med stora fiberutsläpp och fiskdöd ända in i sen tid. Dagens massabruk har alla effektiv reningsteknik som kraftigt reducerat deras miljöpåverkan.

Det har också visat sig att de ofta mer än sekellånga utsläppen inte lett till bestående skador i de mottagande vattenmiljöerna. Till exempel är den svårt påverkade Saltkällefjorden utanför Munkedal nästan helt återställd.

Författare

Lars Klingström