Skogshistoriska SällskapetUrskogen ofta mer påverkad av människor än vi trott

Urskogen ofta mer påverkad av människor än vi trott

Strax sydväst om Gällivare ligger Peltovaara-området och Abborrträsk nybygge. Här finns kulturlämningar som spänner över ett helt millenium, från samiska härdar, offerplatser och barktäkter till kojruiner, dimensionsstubbar och trädslagsförsök. Skogen i Peltovaara är ett bra exempel på hur skog med höga naturvärden i norra Sverige, tvärtemot vad många tror, ofta har brukats av människor i många generationer och för många olika ändamål.

På berget Peltovaara mellan Dundret och Muddus står en av Svenska turistföreningens allra första raststugor. Taket och väggarna är översållade av namnteckningar och datum som sträcker sig över ett århundrade tillbaka i tiden. När STF vid förra sekelskiftet började intressera sig för landets nordligaste områden, lockade man turister med fängslande reportage från de ”jungfruliga skogarna” i det vilda Lappland.

Den här uppfattningen har stått sig och fram tills ganska nyligen har man fortsatt använda sig av begreppet urskog, det vill säga skog som i princip är helt opåverkad av människor. Sådana områden har dock, tvärtemot den gängse uppfattningen, ofta visat sig vara påverkade av långvarigt mänskligt resursutnyttjande. Historiska analyser av ekosystem, där även mänskliga störningar beaktas, har därför börjat lyftas fram som en viktig del i naturvårdsarbetet. De hjälper oss att förstå hur strukturer och störningsdynamik har förändrats över tiden, vilket kan vara till stor hjälp vid skötselplanering och restaurering.

Sommaren 2013 blev Peltovaara-området SCA:s första mångfaldspark, ett stort sammanhängande område där minst halva arealen avsätts och där man använder sig av skötselmetoder som ska främja bland annat natur- och kulturvärden. I samband med invigningen av Peltovaara gjordes en skogshistorisk kartläggning av området för att lyfta fram kulturella värden och bidra till att skogen sköts på ett sätt som gynnar dessa.

I utkanten av Peltovaara mångfaldspark ligger Abborrträsk nybygge som anlades 1757 och som numera sköts av Gällivare hembygdsförening. Abborrträsk, som var ett frälsehemman under Meldersteins järnbruk i Gällivare, var ett av de allra första nybyggena i norra Lappland. Brytningen av malm fick endast startas om man samtidigt försökte få igång nyodling av den lappländska vildmarken. Att odla spannmål i den här delen av landet var förstås inte lätt. I Abborrträsk anlade man sin åker på en höjd, Peltovaara eller ”åkerberget” på samiska, för att skydda skörden från frost. Man levde trots detta främst på jakt, fiske och boskapsskötsel, och någon nyodling i större omfattning blev det aldrig tal om i den här delen av landet.

De flesta nybyggen i Norrland utnyttjade stora markområden. Fiske, jakt och slåtter kunde bedrivas många mil hemifrån och på sommaren betade boskapen fritt i skogen. Till nybygget Abborrträsk hörde enligt ägomätningen år 1792 ett område på 2091 tunnland och 11 kappland eller drygt 1 030 hektar, inklusive vattendrag och sjöar. Dessutom bedrev man slåtter på så kallade ströängar som låg på kronans mark. Genom vinterutfodring med myrhö, löv, bark och lav kunde man på denna areal föda fem kor, en kviga, en oxe och tolv får.

Skogen omkring Abborrträsk är relativt öppen och saknar död ved, ett säkert tecken på långvarigt utnyttjande i form av skogsbete och vedtäkter. Rör man sig bort ifrån nybygget ökar mängden död ved och gamla träd och skogen hyser bitvis många rödlistade arter. Trots enstaka hyggen och ett trädslagsförsök från 1980-talet får man emellanåt känslan av att man går omkring i en naturskog. Två samiska offerplatser, båda med minst tusen år på nacken, vittnar emellertid om att området har varit viktigt för människor under mycket lång tid.

I Peltovaara är det lätt att hitta träd med samiska barktäkter, det vill säga spåren efter skörd av innerbark. Användning av tallens innerbark som föda är en mycket gammal tradition både i Norden och i Nordamerika. Barken åts färsk, torkad eller rostad som ett gott komplement till en i övrigt ganska kolhydratfattig kost. Barken användes även som omslagsmaterial och medicin. I juni när träden savade använde man kniv och skrapa för att lossa innerbarken från tallen. En sträng av kambiet, minst tre fingrar bred, lämnades alltid för att trädet skulle överleva. Denna kutym grundades dels i en trosföreställning om att träd var bebodda av andeväsen och att dessa skulle visas respekt, dels var det helt enkelt praktiskt att låta träden leva, eftersom man då kunde fortsätta skörda bark från dem. Idag syns spåren som fönster i barken, mer eller mindre övervallade. I Sverige skördades bark fram till slutet av 1800-talet då sedvanan förbjöds för att man ville skydda det värdefulla virket.

För att vara en produktionsskog hyser Peltovaara ett relativt stort antal barktäkter. Dendrokronologiska analyser av dessa, tillsammans med dateringar av härdar och offerplatser som tidigare gjorts av Umeå universitet, visar på ett nästan tusenårigt kontinuerligt samiskt resursutnyttjande i studieområdet. Dateringarna av barktäkter i området sträcker sig över 282 år, från mitten av 1500-talet till tidigt 1800-tal. Kontinuerliga vedtäkter tillsammans med renskötsel, där man ofta fällde träd för att komma åt hänglavar, har sannolikt glesat ut skogarna nämnvärt på vissa platser.

Utöver de samiska spåren visar ett stort antal stubbar på ett intensivt brukande både av nybyggare samt framförallt av industriellt skogsbruk under de senaste seklerna. Under 1900-talet har hela området huggits igenom åtminstone tre gånger och har bitvis förändrats från ett naturskogsliknande skogslandskap till en mer homogen produktionsskog. Trots detta har ett stort antal rödlistade arter hittats i området, liksom många typer av ekologiskt viktiga strukturer som exempelvis grov död ved och mycket gamla träd.

Peltovaara-området är ett exempel på att vad som vid första anblicken ser ut som orörd skog, tvärtom kan vara ett kulturlandskap med tusenåriga anor. Det är också ett bra exempel på att höga natur- och kulturvärden kan hittas även i brukade skogar som inte kalhuggits, där fläckar med äldre träd och död ved lämnats kvar.

Kulturspår i träd är utmärkta tidsdokument som kan berätta mycket om tidigt brukande av skogslandskap. Detta förutsätter dock att kulturspåren inte förbises vid skogsskötsel. Inventering av kulturvärden skulle kunna integreras i de stora skogsbolagens naturvärdesinventeringar, eftersom kulturspår i träd hittas i skogsområden med lång kontinuitet, alltså områden som också har höga naturvärden. I områden med täta förekomster av kulturspår skulle särskild hänsyn då kunna tas, och kulturspåren därmed bättre bevaras för framtiden.

Författare

Anna Hallmén