Lars Kardell tillhör den här gruppen personer om vilka man säger att det knappast behövs någon närmare presentation. Under de 40 år han undervisade blivande jägmästare blev han ett välkänt och aktat namn i hela Skogssverige. Och under de nu 15 år som har gått sedan pensioneringen har han genom den strida strömmen av böcker, skrifter och artiklar hållit namnet levande. Men ändå anser Skogshistoriska Sällskapet att det är väl värt att berätta mer om dess grundare.

Vi tar det från början: Redan som scout i hemstaden Linköping väcktes hans intresse för naturen.

– Vi var ett gäng som år 1948 gick med i då nybildade Fältbiologerna. Ibland cyklade vi iväg till Tåkern för att kika på fåglar. Via en kompis pappa fick vi år 1952 nys om ett skogsarbetsläger som Mo och Domsjö arrangerade. Vi nappade och gav oss iväg. Tillsammans med ett hundratal andra grabbar bussades vi sedan upp till Lycksele där vi på Stöttingfjället sysselsattes med ungskogsröjning och barkning av stubbar (för att hindra snytbaggar att yngla). Det var förmodligen ett billigt sätt för bolaget att få jobbet gjort. Men för mig blev det starten för ett liv med skog.

Han kom in på Skogis år 1959 efter olika praktikjobb i skogarna runt Boxholm och Ulrika i södra Östergötland. Det var då han på allvar lärde känna detta landskap. Till det bidrog i hög grad att han också var en flitig orienterare.

– Jag insåg det inte då, men det var de sista resterna av 1800-talets landskap som jag lärde känna och som jag blev så hemtam med. Men samtidigt blåste förändringens vindar för fullt. De små torpen tömdes och småbruken försvann. Som praktikant var jag med om att plantera de övergivna lyckorna med gran. Det var en stor verksamhet vid den här tiden.

Idag är det med ett visst beklagande han ser resultatet – men inser samtidigt att det knappast fanns något alternativ.

– Upplevelsemässigt är skogen numera, om inte en katastrof, så dock klart sämre än när jag var ung. Bättre skogar ur produktionssynpunkt, javisst. Men mörkare, tråkigare och ointressanta för människor att vistas i. Som när jag och en kollega diskuterade en fiktiv bilfärd från Karesuando till Ystad och funderade på om vi någonstans skulle passera en skog värd att stanna till och gå in i. Förmodligen inte. Se också hur allt färre rör sig ute i naturen jämfört med tidigare. Det kanske inte bara beror på hur det ser ut i skogen, men nog är det en bidragande orsak.

Han minns också sin ungdoms fullsatta tåg från Linköping till Sätravallens skidbackar och spår.

– Det var ett nöje som vem som helst hade råd med och jag tänkte senare att när folk börjar få det bättre ska också behovet av rekreation och upplevelser i naturen öka. Men hej vad jag bedrog mig. Utvecklingen har gått – och går – i precis motsatt riktning.

Det är en uppfattning som Lars Kardell idag delar med många. Men han är en av de få som verkligen vet. Som i alla frågor han blir intresserad av nöjer han sig inte med att bara ”ha på känn” eller ”tycka”. Han skaffar sig handfast kunskap. Därför började han räkna och föra statistik över hur många människor han mötte under sina dagliga promenader i naturmiljö.

– Jag började 1968 och höll på till 2009. Det kan knappast kallas en vetenskaplig studie, men statistiken ger tydligt besked om att jag för varje år mötte allt färre. Det sista året i snitt ett par stycken, ofta ingen alls. Och i tilltagande grad äldre personer.

Han var också en av de första som försökte ta reda vad människor gör, och hur lång tid de tillbringar i naturen. Året var 1967, innan begreppet miljö blivit allmänt och samtidigt som avfolkningen från landsbygden pågick för fullt. Vid tre tillfällen fram till 2001 ställde han frågor till besökarna på Bogesundslandet utanför Stockholm, och fick på så sätt handfasta belägg för hur preferenserna förändrades med tiden.

Bland annat med stöd av sådana här erfarenheter men också genom att följa samhällsutvecklingen ser han idag med viss pessimism på hur relationen människa-skog-natur utvecklats.

– Både skogen och naturen i mer allmän betydelse, har förvandlats till arenor för allehanda andra aktiviteter. Och som kräver speciella kläder, speciella skor och speciell utrustning för att låta sig utövas. Att uppleva naturen därför att den är just natur har blivit alldeles för enkelt. Jag är väldigt nyfiken på vart den här utvecklingen kommer att leda…

Han noterar också med sorg att barn inte längre leker i skogen. Förr var den en spännande plats där barn kunde bygga kojor och ägna sig åt allsköns lekar. Idag har den förvandlats till en ”farlig” miljö där inga föräldrar med ansvar tillåter sin barn att vistas.

Hans passion för att kvantifiera har genom åren tagit sig oändligt många uttryck. Bland annat har han mycket grundligt studerat tidigare brukningsformer.

– Jag ville ta reda på hur många dagsverken det gick åt att plöja, så och skörda för att producera ett kilo råg? Eller för att få fram tillräckligt med myrhö för att en ko skulle överleva vintern?

Det senare har han praktiskt låtit flera kullar studenter prova på. Under fem somrar ägnade sig både han och studenterna åt myrslåtter allt medan han noga bokförde både skörd och tidsåtgång.

För att få perspektiv på vad industrialiseringen har betytt har han på samma sätt studerat den tid och den arbetsinsats som krävdes för att tillverka ett kilo myrjärn.

– Säg att det kostade 2 000 kronor kilot – samtidigt som man kunde köpa ett kilo maskintillverkad spik för två kronor. Och där vi fick fram 500 kg myrhö får man på samma areal idag fram den tiodubbla mängden hö på en vall. Sådana är proportionerna. Och så ser den enorma produktivitetsförbättring ut som industrialiseringen medförde inom nästan alla områden i samhället.

Det där med myrslåtter är för övrigt ett av de tre projekt som han nu arbetar med. Där ska han inte bara belysa det rent praktiska arbetet, utan framförallt dess betydelse för människors möjlighet att överleva under karga förhållanden.

– Både Moberg och Salje har fina beskrivningar om villkoren för lantbefolkningen förr, men vare sig dessa båda eller knappt någon annan heller har skrivit om myrslåtter.

Det är kanske lite onödigt att i en sådan här porträtterande artikel påpeka att Lars Kardell är en läsande person. Flitigt läsande. Och lika flitigt skrivande.

– Jo, mina arbetsdagar består av ungefär lika delar läsning och skrivning. Plus en timmes promenad, oftast in till Carolina Rediviva (universitetsbiblioteket i centrala Uppsala). Promenaden är oerhört viktig för att rensa hjärnan.

Lars Kardells författande och skrivande skulle vara värt ett eget kapitel. Problemet är bara att det skulle bli väldigt långt. Som framgår av ingressen omfattar litteraturlistan cirka 330 titlar: Böcker, småskrifter och vetenskapliga artiklar. Bakom alla ligger omfattande arbeten med att söka fakta i arkiven och i litteraturen. Dessutom har utläggning och revision av försök varit omfattande. Till detta kommer hans strävan att alltid besöka de platser och områden han beskriver.

– Det går inte att skriva om något man inte har upplevt. Jag måste skapa ett förhållande, en relation, till landskapet. För snart trettio år sedan blev jag ombedd att skriva om skogen i Lima. Det är en del av Sverige som jag dittills bara besökt flyktigt. Det gjorde att jag kom att tillbringa nästan lika mycket tid ute i Västerdalarnas fascinerande natur som i arkiven i Falun. Ingenting kan ersätta upplevelserna på plats när man ska sammanfatta ett historiskt skeende i skrift.

Men numera tar han förstås också del av den rikhaltiga information som finns på nätet.

– Det har underlättat enormt. Jag är också avundsjuk på dagens forskare som har tillgång till fjärranalysmetoder och teknisk utrustning som för bara några årtionden sedan skulle ha framstått som utopiska. Där vi klarade att göra tre kväveanalyser i veckan, kan man idag köra hundra per dag.

Idag skriver han på dator. Men sin minst sagt omfattande korrespondens (halva Skogssverige) sköter han med skrivmaskin.

– Det är väl en vana, jag tycker det är en annan känsla att skriva på maskin. Kraven är högre, man måste formulera sig i tanken innan man trycker ner tangenterna. Några av mina kontakter skriver fortfarande handskrivna brev. Det gillar jag.

I Lars Kardells rikhaltiga produktion finns också ett antal omfångsrika böcker. Den, eller snarare de, mest omfångsrika är de båda tegelstenarna Svenskarna och skogen, del 1 och del 2, som idag är standardverket om Sveriges skogshistoria.

Han började skrivandet i slutet av 1990-talet. Då hade han samlat på sig så mycket skogshistoriskt material att det borde räcka för en bok, tänkte han. Maria Norrfalk på Skogsstyrelsen nappade och sedan han väl börjat skriva så växte projektet och blev mer omfattande än vad han tänkt sig. Efter fem år, år 2004, kom andra delen ut.

– Men förstås sysslade jag med annat också under den här tiden. Både undervisning och forskning. Jag hade ju mina försöksytor att se till och kunde ju inte hålla mig inne under vegetationsperioden…

Lars Kardell är förmodligen den skogsforskare som har lagt ut flest skogliga försöksytor av alla, omkring 500. De är spridda över en stor del av södra och mellersta Sverige, med en koncentration kring gårdarna Tagel i Kronobergs län och Ekenäs i Sörmland. Båda tillhör stiftelser och är genom donationer anslagna till skoglig forskning.

– Jo, jag har nog tillbringat år av mitt liv på Tagel och Ekenäs, säger han. Det har varit oerhört intressant att inte bara få ”härja fritt” i skogarna med försöken, utan också tränga på djupet i egendomarnas intressanta historia.

Förstås har det blivit böcker om dem. I Tagels fall en hel drös med ytterligare en på gång.

Lars Kardell återkommer flera gånger under intervjun till hur viktigt det är för den som brukar ett stycke skog att också känna till dess historia.

– Det är en trygghetsfaktor. Man kan inte förstå skogen om man inte vet varför den ser ut som den gör och hur den tidigare har skötts. Tyvärr är det idag ett försummat område – både i den skogliga utbildningen och följaktligen också inom det praktiska skogsbruket.

Det här är ingen färsk insikt som han har fått. Det var bland annat av just det skälet han tog initiativ till att bilda Skogshistoriska Sällskapet för 26 år sedan.

– Det var sedan jag blivit invald i KSLA, Kungliga Skogs och Lantbruksakademien, år 1983 som jag så småningom hamnade i en grupp som skulle diskutera skogshistoria. Det var mycket prat och väldigt lite ”verkstad”. Min vision var att skapa något som skulle samla många. Jobba tillsammans med att ta fram fakta och levandegöra en bit av skogshistorien.

Det kanske låter märkligt, men den förebild jag såg framför mig var Sionförsamlingen i Linköping. Man hade just köpt Bjärka-Säby slott och arbetade med liv och lust och helt ideellt med renovering. Jag ansåg att också ett skogshistoriskt sällskap skulle kunna jobba så: Olika lokalgrupper som tog sig an ”sin” historia, träffades, jobbade praktiskt och skrev ner vad de fann. Nu blev det inte så men under de första åren slet jag för att förverkliga den här visionen. Ägnade så mycket tid åt Skogshistoriska Sällskapet att det nästan höll på att krascha mitt äktenskap.

Lars Kardell är alltså östgöte. Som sådan är han också fäst vid det östgötska (uttalas öschötska) idiomet, men talar efter många år i förskingringen en vårdad, men omisskännligt äkta variant.

– Jag har alltid känt en dragning till min hemstad Linköping, men insett att det är en omöjlighet att flytta dit. En torpstuga på Omberg med utsikt över kulturlandskapet och Tåkern dyker också ofta upp i mitt sinne. Farfar och farmor bodde på andra sidan sjön innan de flyttade till Vadstena där jag kom att tillbringa mycken tid i min barn- och ungdomstid. Dit känner jag också ett sug ibland.

Och även om han har åstadkommit mycket under de nu snart 55 år han varit verksam så står fortfarande många projekt på hans lista: Till att börja med de tre böckerna: En om Tagel, en om myrslåtter och en om frostförande myrar.

Men han skulle också vilja ta sig an den svenska flottan ur skogligt perspektiv: ”Tänk att på 1600-talet transportera jättelika ekstockar från det inre av Småland till Karlskrona. För att inte tala om flottningen av ektimmer över Vättern och via den nya Göta kanal till Slätbaken och vidare efter kusten ner till Blekinge.”

Eller de unga jägmästare som på 1800-talet hamnade i norrländska obygder och ibland drog till kuststäderna och borgarnas baler där de hämtade sina fruar. ”Det var som ett tjäderspel och går säkert att se spåren av än idag.”

Eller en hyllning till skogsarbetarna: ”Jag minns hedersmannen Justus som lärde mig ”svansa” under praktiktiden i Boxholm. För honom och alla andra skogsarbetare jag kommit i kontakt med känner jag stor respekt.

Eller konsten i skogen. ”Och musiken, den vemodiga folkmusiken som sprungit ur de stora skogarna.”

Eller…

Nej, någon brist idéer har han inte, Lars Kardell. Han lär nog fortsätta fylla sina arbetsdagar med arbete. Som oftast börjar i det som andra kallar ”svinottan”.

– Att arbeta är ju att leva, säger han. Jag beundrar Lill-Babs, hon är bara två år yngre än jag, men tycks köra på som hon gjort sedan mitten av 1950-talet. Både hon och jag är förstås gynnade av att ha stimulerande uppgifter, men att slå av på takten tror jag inte någon människa mår bra av.

Lars Kardells Svenskarna och skogen har blivit standardverket om svensk skogshistoria.

Lars Kardell i korthet

1962 Jägmästarexamen. Började undervisa.

1967 Vikarierande professor skogsskötsel och naturvård.

1973 Professor i miljöanpassat skogsbruk.

1973 Disputerade på en avhandling om det norrländska tallfröets grobarhet.

1991 Startade Skogshistoriska Sällskapet med KSLA som tillskyndare.

2001 Slutade vid SLU med pension och blev professor emeritus.

2016 Fyllde 80 år den 1 november. Avsade sig presenter och planerar istället för en resa individuellt med barnen. På förslag står Georgien. ”Där finns ett område på 1 500 meters höjd med idegranar som är mellan 1 000 och 2 000 år gamla som jag är nyfiken på.”

Bor: I villa i Uppsala.

Familj: Hustrun Anita Stålhammar samt vuxna barn: Två döttrar och en son.

Genom åren har han mottagit ett stort antal utmärkelser. Bland annat från KSLA, Skogsvårdsförbundet, Skogssällskapet och Ekfrämjandet. Skogshistoriska Sällskapets örtug fick han 1995 och år 2006 blev han hedersdoktor vid Den Kgl Veterinær- og Landbohøjskole i Köpenhamn. Högst värderar han Skogshögskolans studentkårs pedagogiska pris som han fick 1996. ”Då blev jag faktiskt rörd.”

Förutom de i denna artikel nämnda forskningsområdena har han också ägnat sin tid åt bland annat nationalparker, vegetationsstudier, bärstudier, svedjebruk, tätortsnära skogsbruk, torvmarksdikning, ljunghedar, friluftsliv och skogsskötsel.

Trevligast – men också arbetsammast – tycker han har varit allt fältarbete.

– Och på dödsbädden kommer jag att minnas alla de myriader knott som kalasat på mig.