Gröna växter viktiga i det samiska kosthållet

Traditionellt anses den samiska urbefolkningen nästan helt ha levt av det som renarna gav. Men träd och gröna växter spelade en betydligt större roll i kosten än vi hittills trott genom att bidra med de livsviktiga mineraler och vitaminer som krävs för att överleva i ett kargt klimat.

I det traditionella samiska kosthushållet användes en mängd olika växter både som mat och medicin. Två av de mest omskrivna och kanske viktigaste växterna för samerna var tallen (Pinus sylvestris L.) och fjällkvannen (Angelica archangelica archangelica L.). Redan i Linnés dagböcker från resan genom Lappland under år 1732, beskrivs hur samerna skördade innerbarken från tallarna och förtärde detta som en confect. I samma källa framställs fjällkvannen som samernas sommarfrukt, vilken åts liksom äpplen eller rovor.

Kunskap om växternas funktion och betydelse för samerna, i ett historiskt perspektiv, är ändå bristfälliga. Delvis beror det på att användandet av växter minskade dramatiskt från och med den industriella eran som började under sent 1800-tal. Från denna tidpunkt och framåt fick även samerna bättre tillgång på kommersiella matvaror, såsom mjöl, potatis och socker, vilket kan tänkas ha minskat behovet av att samla och använda vilda växter.

Min avhandling lyfter frågor om vilka interaktioner vi kan se mellan växter och människor. Vilken roll spelade egentligen växterna i det samiska kosthushållet? Påverkades användandet av hur man rörde sig över landskapet? Hade skörden någon effekt på växtpopulationerna? Kan man till och med tala om regelrätt ”skötsel” av växter, eller samlade man helt enkelt bara in de växter som man råkade hitta?

Under vår/försommar när saven stiger i trädet blir tallens innerbark söt och rik på kolhydrater. Detta visste samerna och tog tillfället i akt att skörda innerbark framförallt i juni månad, som också kallas för tallmånaden (Biehtsemánno) på Lulesamiska. Genom att skära ut rektangulära sjok av innerbark i tallstammarna och lämna en livrand på stammens baksida tilläts träden att överleva skörden. I skogar som inte har avverkats i modern tid kan vi därför fortfarande i dag hitta träd med spår av barktäkter som är flera hundra år gamla. Med hjälp av dendrokronologi, det vill säga analyser av trädets årsringar kan vi analysera dessa kulturspår och datera dem till kalenderårs noggrannhet. Inom Tjeggelvas naturreservat i Arjeplogs kommun har vi genomfört en sådan studie där ca 400 träd med barktäkter daterades. Studien visar att skörd av tallinnerbark pågick här under minst 300 år från slutet av 1500-talet till slutet av 1800-talet, förmodligen under mycket längre tid än så. I och med att träden dör och förmultnar så är det svårt att spåra traditionen längre tillbaka i tiden, men andra studier visar att det finns barktäkter så långt tillbaka i tiden som för 2800 år sedan.

Området i Tjeggelvas utmärker sig med flest barktäkter per ytenhet i Sverige idag och lämpar sig därför väl för studier som undersöker innerbarkens betydelse i det samiska kosthushållet. Genom både kvantitativa studier och näringsanalyser kunde vi se att innerbarken inte konsumerades i särskilt stora mängder men att den innehöll värdefulla kolhydrater i form av stärkelse men också en hel del olika mineraler, framförallt kalcium. Förmodligen torkades och sparades innerbarken till vintern och vårvintern, vilket var den absolut svåraste tiden att överleva. Då hade i regel matförråden sinat och viltköttet innehåller väldigt lite fett. Att få i sig ett kolhydrattillskott är under dessa perioder helt nödvändigt för överlevnaden.

Fjällkvannen var likaså den en eftertraktad resurs. Den växer framförallt på fuktiga områden i fjällen och har en flerårig växtcykel. När växten är mogen blommar den med en stor och ståtlig blomställning och efter blomningen dör växten. Genom historiskt källmaterial är det välkänt att samerna skördade och använde kvannen till en mängd olika saker. Framförallt skars stjälkar och blad ner i renmjölk för att tillreda mjölkrätten gompa. På detta vis förlängdes hållbarheten på den värdefulla renmjölken. Roten torkades och användes som medicin mot en mängd plågor och sjukdomar, till exempel mot magkolik och även mot förkylningar och influensa.

Kvannens läkande krafter är kända sedan medeltiden och det är en av få medicinalväxter med ett nordligt ursprung som har spridits ned till södra Europa. För att bättre förstå hur samernas skörd av fjällkvanne påverkade växtpopulationerna upprättades fältförsök utanför Ammarnäs. Genom att upprepat skörda kvannen ville vi se om det gick att hålla tillbaka växten i stadiet före blomning och på så vis skapa perenna populationer. Våra försök visade att kvannens överlevnad ökar genom skörd men för att avgöra om det är möjligt att helt och hållet få växten perenn kan studien inte visa, mer forskning krävs. Intervjuer med Greta Huuva, same och med stor kunskap om traditionellt användande av växter, visade att hur man skördar också har stor betydelse för resultatet. Det gäller att skörda varje planta sparsamt för att få den att överleva.

En vanlig missuppfattning är att samer och andra subarktiska folk uteslutande har varit beroende av viltkött och fisk för sin överlevnad. När det gäller historisk forskning om den samiska ekonomin så hamnar fokus ofta på just renskötsel eller jakt. Visst har köttet varit en extremt viktig resurs, men växterna har spelat en många gånger avgörande roll för människors överlevnad. Ofta har det handlat om att växterna har kunnat bidra med viktiga mineraler och vitaminer, mer sällan utgjorde de stapelvaror i kosten hos nordliga jägar- och samlarekonomier på det sätt som vi idag använder potatis eller pasta.

Sammantaget öppnar min avhandling upp för mycket intressanta nya sätt att se på den historiska samiska ekonomin. Jag menar att samerna i mångt och mycket skapade sig de resurser som de behövde, vare sig de gällde tillgänglighet av en viss växt, eller förekomsten av stående död ved. Växternas tillgänglighet i landskapet påverkade också samernas bosättningsmönster till viss utsträckning. Dessa aspekter är viktiga för att på ett mer rättvisande sätt förstå hur människor faktiskt överlevde på dessa nordliga breddgrader för många hundra år sedan.

Författare

Anna-Maria Rautio