Långalma – Uppländska bondeskogar

Biologiskt kulturarv

Måndagen den 8 maj, en vårlik försommardag, genomfördes en exursionen om bondeskogens biologiska kulturarv i trakten av Östhammar. Den leddes av Anna Westin och Tommy Lennartsson, CBM, (Centrum för biologisk mångfald) vid SLU. De 35 deltagarna var naturintresserat folk med olika bakgrund och profession.

Bondeskog kallas ibland den skog som bär tydliga spår av äldre tiders mångsidiga husbehovsbruk. Tidigt var utmarken mer eller mindre trädklädd och på inägomarken fanns äng och trädklädda hagar. Brukningsformerna förändrades. Under den agrara revolutionen (ca 1750-1850) intensifierades markanvändningen. Genom nyodlingar lades slåtterängar och betesmarker under plog och betestrycket i skogen ökade.

När den industriella träekonomin växte fram från 1800-talets mitt innebar det början till slutet för den mångsidigt brukade bondeskogen. I en väldig rockad förändrades markanvändningen på gårdarna i början av 1900-talet när foderproduktionen förlades till åkermarken och det propagerades för investeringar i skogsodling. Det utbredda skogsbetet stod i skottgluggen men det hängde sig kvar i vissa trakter, i Roslagen ända in på 1980-talet.

Under 1900-talet övergick skogsbruket successivt till det effektivare och omdanande hyggesbruket. Bondens skog förändrades oundvikligen när generation på generation lämnade sina spår i arv ute i markerna. Eftersom spår av äldre tiders bruk är olika seglivade kan vi i dagens landskap se kombinationer av husbehovsbruk och modernare bruksformer från olika tidsperioder. I vissa trakter, som i Roslagen, är den gamla bondeskogen mer framträdande än på de flesta andra håll.

Begreppet biologiskt kulturarv definierades först i sen tid: Det utgörs av ekosystem, naturtyper och arter som uppstått, utveckats eller gynnats genom människans nyttjande av landskapet och vars långsiktiga fortlevnad och utveckling förutsätter eller påverkas positivt av brukande och skötsel (Riksantikvarieämbetet). Det biologiska kulturarvet är alltså den del av den biologiska mångfalden som är resultat av människans aktiva brukande. I politiken har detta kulturarv fått en roll i hållbar hushållning med naturresurser; beslutsfattare behöver kunskaper om biologiskt kulturarv för att bevara landskapets historiska och biologiska innehåll. Hur myndigheternas ambitioner matchar bondens utgångspunkter förefaller vara mindre diskuterat.

Westin/Lennartssons forskningsprojekt om metoder för att använda kunskapen om biologiska kulturarv praktiskt ingår i CBMs satsning inom ämnesområdet Historisk ekologi.1) När exkursionen under sakkunnig ledning rörde sig framåt över torrbackar och bördiga terrängpartier på Raggarön– med ögonen fästa på kalkbarrskogarnas särpräglade kärlväxter, träd och buskar och med en uppsättning lantmäterikartor och ekonomiska kartblad i näven – sökte vi berättelsen om platsen i en kombination av biologi och historia. Finns arterna här och nu som ett resultat av brukande eller finns det andra förklaringsgrunder?

Det finns idag ett växande intresse hos både kulturvårdande myndigheter och markägare för det biologiska kulturarvet, särskilt för sådana inslag som blivit ovanliga eller bedöms vara på stark retur. Även våra aktiva naturvårdsmyndigheter behöver de berättelser som det biologiska kulturarvet bär på. ”Artbevarande kräver ofta mycket mer detaljerad kunskap om det historiska brukandet än vad man hittills varit medveten om. Schabloniserad naturvård av traditionellt snitt kan i värsta fall bidra till att sällsynta arter minskar eller försvinner”, skriver Riksantikvarieämbetet och CBM i sin småskrift Biologiskt kulturarv – växande historia.

Exkursionen avslutates i den gamla betesskogen vid Gunbyle med en stunds diskussion. Stabila berättelser om det biologiska kulturarvet behövs i naturvårdsarbetet för att myndigheter och markägare ska landa i rätt åtgärder. Kunskapsuppbyggnaden krävs oavsett omfattningen av myndigheternas reservat och landskapsplaner. Representanter från Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen intygade att man tagit intryck av pågående forskning om biologiska kulturarv. Upplandsstiftelsen är en av få avtalsslutande intressenter om dessa nya ekosystemtjänster. Roslagens brukare av jord och skog känner sig åsidosatta i dagens myndighetsstyrda landskapskoncept.

– Tala inte om ”skydd mot sådana som jag”, tala i stället om ”avsättning för särskilda värden”, sa Söderöbonden Hans Tibell och vände sig till storsamhället.

/Jan Sandström

Se Bondeskog. Husbehovsbruk skapade varierade skogar. Riksantikvarieämbetet (2013)