Flottning i motlut
När sågverksepoken inleddes vid mitten av 1800-talet fanns inga andra transportmedel än älvarna. Och flöt inte dessa enligt sågverkens behov dristade man sig att flotta ändå – om än det skedde i motlut. Sådan är bakgrunden till Sveriges märkligaste flottled, den mellan Ljusnan och Sördellen.Inget olösligt problem för 150 år sedan
Upphovet till denna unika flottled är att Hudiksvall Steam Sawing Mill, i folkmun kallat Engelska bolaget, i mitten av 1850-talet planerade ett sågverk i Näsviken, vid Sördellens västände. Det skulle försörjas med timmer från de avverkningsrätter man köpt in i Härjedalen. Timret skulle flottas på Ljusnan. Kruxet var bara att denna älv passerar Näsviken på flera mils avstånd.
Som inte själva motlutsflottningen vore nog, drogs timret med handdrivna spelflottar 1,5 mil över Sördellen till Näsviken.
Detta bekymrade dock inte engelska bolagets ägare. Så var man också ivrigt understödd av de styrande i Hudiksvall. Där hade man med stor oro noterat hur städer belägna vid älvmynningar växte och blomstrade med de ökande strömmarna av flottat timmer. För att inte bli akterseglade beslutade man sig därför att istället bygga en järnväg – en av de första i landet – för att utveckla den livgivande trafiken av malm, järn och trävaror till och från inlandet. Till saken hör också att Karl Fredrik Tamm, ägare till flera järnbruk vid Dellensjöarna, i samma syfte just börjat bygga en kanal för att öppna en transportled till Iggesund, någon mil söder om Hudiksvall. Om den färdigställdes skulle det definitivt placera Hudiksvall i bakvatten.
Det är mot denna bakgrund man ska se arbetet med att skapa en flottled de två milen från Ljusnan till Sördellen. Detta trots att naturliga förutsättningar för en sådan helt saknades. Landskapet mellan Ljusnan och Dellensjöarna ligger nämligen 13 meter högre än Ljusnan. Flottningen skulle alltså behöva bedrivas i ”motlut”.
Arbetet med flottleden inleddes 1858 och tre år senare var den klar. Den började med ett skilje i älven vid Svinhammar, några kilometer söder om Ljusdal. Det var en jättelik anläggning som under säsong sysselsatte flera hundra man.
Med hjälp av ett ångdraget spel togs stockarna upp till en grävd kanal som leder fram till Hybosjön vars nivå ligger normalt ligger 0,8 meter högre än Ljusnan. Det var alltså motlut redan från början.
Över Hybosjön drogs timret med hjälp av handdrivna spelflottar. Därefter vidtog ännu en kilometerlång, grävd kanal, där timret åter drogs för hand. Kanalen ledde fram till den så kallade Strömparterren. Härifrån skulle virket vidare till sjön Gryttjen, en sträcka på drygt två kilometer. Problemet var bara att dess yta låg 12,8 meter högre än Strömparterren.
Detta löste man med ett ångmaskindrivet uppfordringsverk som lyfte upp stockarna till rätt nivå. Där lämpades de av i en högt belägen timmerränna vars stillastående vatten låg på samma nivå som Gryttjen. Rännan hade gångbord på båda sidor och det handlade alltså om att dra virket för hand. Efter 750 meter nådde rännan marknivån och mynnade ut i Gryttjeån som i sakta mak – men motströms – flöt fram på ungefär samma nivå som sjön. Timret fick således dras även i ån, en sträcka på cirka 1,5 kilo- meter. Över sjön spelades det sedan på vanligt sätt med spelflottar.
Därefter blev det äntligen medlut, en kilometer till sjön Slångan, men för att nå denna fick man gräva sig djupt – cirka 15 meter – genom en moränås. Upprepade ras gjorde att man tvingades stensätta skärningen, också det ett gigantiskt arbete.
Från Slångan flottades timret till nästa sjö i en timrad ränna, drygt en kilometer lång. Fallhöjden var hela 39 meter. Via ytterligare en timrad ränna nåddes en redan etablerad flottled som ledde ner till Sördellen.
Över dess vida vatten varpades virket 1,5 mil till sågverket i Näsviken i så kallade ringbommar, d v s stockar som var hopkopplade med kätting och likt en lasso omfamnade timret. Så småningom ersatte ångbåtar de handdrivna varpflottarna som länge var det enda sättet att förflytta virket över sjöar och lugnvatten.
Sedan hör det också till historien att de sågade trävarorna under 18 år drogs på pråmar i Tamms påbörjade kanal fem kilometer till Forsa. Där lastades det om till Hudiksvallarnas nya järnväg som tog det den dryga milen ner till stadens hamn. Senare drog man fram spåren ända till Näsviken vilket gjorde kanalen obehövlig.
När man idag tar del av detta fantastiska flottningsprojekt, frågar man sig om det verkligen kunde vara lönsamt att flytta virke på detta enormt arbetskrävande sätt. Svaret är att det med stor sannolikhet var det. Verksamheten i Ljusnan-Dellens flottled pågick ända till 1889, alltså i 28 år, vilket indikerar att den gick runt ekonomiskt. Arbetskraft fanns i överflöd och lönerna var låga. Det är lätt att föreställa sig vilket enormt slit under ofta värsta tänkbara förhållanden det måste ha varit vid timmerrännor och på varpflottar på den tiden.
Så visst är det värt att skänka en tanke åt denna minnesvärda epok under industrialismens barndom.
Författare
Lars Klingström
Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information
Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.