Det boreala skogsekosystemet
De boreala skogarna är i princip ett och samma ekosystem som sträcker sig över hela den norra hemisfären på jorden.
Norra Sverige – från Dalälven och norrut – ligger i det boreala barrskogsbältet, ofta benämnd taigan. Det är ett skogsekosystem som sträcker sig över hela jorden från Sibirien i öster till norska kusten och vidare via nordligaste Skottland till Nordamerika. Jämfört med tropiska skogsekosystem är taigaskogarna artfattiga. Även om det är stora skillnader i klimat, markförhållanden och topografi över detta väldiga område är det i huvudsak en och samma skogstyp. Som svensk känner man igen sig i vilken skog som helst i det boreala barrskogsbältet.
De här delarna av världen har i återkommande intervall varit täckta av kilometertjock is. Den senaste istiden varade i hela 120 000 år och det är bara 10 000 år sedan som isen släppte sitt grepp här i Sverige. Det vi idag upplever är en kort glimt av drägligt klimat mellan två istider. Enligt forskarna kommer kylan och inlandsisen att en gång åter ta kommandot. Om nu inte växthuseffekten kullkastar beräkningarna åt ena eller andra hållet…
För oss människor framstår den här glimten som en evighet. Men ur evolutionärt perspektiv är det bara ett ögonblick. Flera lika långa istider har föregått den senaste. Istid har således varit det normala på dessa nordliga breddgrader. Och vad är tiotusen år för en jord som räknar sin ålder i miljarder år. Det är i just det här ögonblicket – de senaste tiotusen åren – som alla de arter av växter, djur och organismer som idag finns i den svenska naturen har vandrat in. Jämfört med de delar av världen som aldrig drabbats av nedisning är våra nordiska ekosystem därför mycket unga.
I denna klimatförändringens tid kan det också vara intressant att notera att klimatet förändrats flera gånger efter istiden. Först var det kyligt och starkt påverkat av de kvardröjande ismassorna. Sedan blev det så varmt att ädla lövträd kunde växa långt upp i Norrland. Därefter blev det åter kallare. Under de senaste 4 000 åren har klimatet varit ungefär som idag – men med återkommande något kallare eller något varmare perioder.
Elden är en del av dynamiken i de boreala skogarna. Många arter är anpassade till bränderna, en del är till och med beroende för sin fortlevnad av att det brinner. Foto: Bo Backström.
Livet i de boreala barrskogarna har anpassat sig till de bränder som ofta svepte fram över landskapen. Det kunde brinna i veckor eller månader. Enorma arealer skog kunde brinna innan vädret slog om eller vinden vände. Svenska studier visar att nästan all skog är brandpåverkad. Ofta har branden hälsat på flera gånger per århundrade. Så är det än idag i inre Rysslands skogar och även i Nordamerika. Dessa återkommande bränder har format skogslandskapen och mejslat ut olika biotoper med delvis olika förutsättningar och artsammansättning. De flesta av bränderna var dock lågintensiva markbränder som innebar att många träd ofta överlevde bränderna. Tallar har till exempel utvecklat sin tjocka bark just för att den hjälper dem att klara en brand. Deras kronor sitter så högt att en markbrand inte når dem. Granar med sina lågt sittande grenar är däremot på ett helt annat sätt känsliga för brand. I de skogar som oftast brunnit har dess flora och fauna anpassat sig till bränderna. Det finns flera arter som är beroende av bränder för att kunna fortleva.
I det inre av Ryssland fungerar fortfarande de boreala barrskogarnas naturliga branddynamik. De ljusare gröna partierna i bilden domineras av lövträd, vilket indikerar att skogen brunnit för inte så länge sedan. I de mörkare gröna områdena är marken fuktig. Elden har inte kommit åt där vilket gör att de nu domineras av gran. Foto: Erik Normark.
De boreala barrskogarna skiljer sig från tropiska skogar också på andra sätt: I de tropiska skogarna finns merparten av näringskapitalet i träden. Om man avverkar en tropisk skog så tar man också bort merparten av näringen på platsen. Det är därför som den avskogning som länge ägt rum i många tropiska länder är så allvarlig. Det är i princip omöjligt att inom rimlig tid återskapa de förhållanden som rådde innan skogen avverkades. Sedan en tropisk skog avverkats ersätter man den oftast med plantager bestående av av bara någon enstaka arter som man odlar genom att fortlöpande tillföra konstgödsel. Sådana skogar är dock biologiskt helt utarmade och kan närmast liknas vid intensivgödslade åkrar.
I de boreala barrskogarna finns merparten av näringen och mineralerna i marken och bara till mindre del i de levande träden och växterna. Brinner skogen upp eller den avverkas finns det gott om näring i marken som gör att nya träd omgående kan börja växa i de gamlas ställe. Av det skälet är vare sig skogsbränder eller kalhyggen långsiktigt något hot mot de boreala skogarna. Men – det går för den skull inte att likställa skogsbränder och kalhyggen med varandra. För skogens mångfald av arter är en kalavverkning en betydligt mer omvälvande störning än en skogsbrand – som ju arterna är anpassade till.
Text: Lars Klingström
