1800-talet
Allt större och större kvantiteter virke skeppades ut från Sverige under 1800-talet. Wifstavarfs sågverk 1870. Bildhotellet, SCA.
Under det tidiga 1800-talet blev pottaska en viktig skogsprodukt från framförallt norra Sverige. Den tillverkades genom att bränna björk och asp. Askan togs tillvara och genom en enkel process utvann man kaliumkarbonat, som används vid glastillverkning. Pottaskan var behändig att hantera. Ett ton virke resulterade i ett kilo pottaska. Den exporterades och betalades bra.
Samtidigt utvecklades också tillverkningen av tjära i norra Sverige. Trätjära hade då länge varit en viktig exportartikel från främst landets sydligare delar. Sedan Finland skiljts från Sverige 1809 tog tillverkningen fart också i Norrland. Råvaran utgjordes i stor utsträckning av ymnigt förekommande torrtallar i de tidigare helt jungfruliga urskogarna.
Vid mitten av seklet förvandlades framförallt de norrländska skogarna till guld då den så kallade timmerfronten nådde Sverige. Den rullade in från Norge där den mesta, åtkomliga skogen då hade avverkats och skeppats västerut till det trähungriga England. Örikets skogar var då sedan länge förödda i jakten på brännved, gruvstöttor och virke att bygga hus och skepp av.
Timmerfronten nådde Sverige med full kraft. Älvdal efter älvdal tömdes på värdefulla träd. Nästan inget vattendrag var för litet för att utnyttjas för flottningen. I avsaknad på lagar och regler för skogsbruk tillämpade man något som kallas dimensionsavverkning, där man enbart avverkade de största och mest värdefulla träden. De stora älvarna liknade varje vår och sommar långsamt framflytande floder av virke på väg ner mot kusten. Där väntade de nyanlagda sågverken som förvandlade virket till sparrar, reglar och plank i dimensioner som idag är omöjliga att åstadkomma. Vid sågverkens kajer låg ett myller av segelfartyg som förde trävarorna vidare ut till kunderna i övriga Europa. Runt 1870 var Sverige världens största exportör av sågade trävaror och så gott som allt virke hämtades i de norrländska skogarna.
Exploateringen drabbade tidigare helt orörda urskogar. Träd som var mellan 300 och 500 år gamla var där vanliga. De hade överlevt många skogsbränder och vuxit till en storlek som idag är en sällsynthet i Sverige. Under några korta årtionden försvann merparten av de här gamla jätteträden.
Dimensionsavverkat hygge upptaget år 1894 i ett cirka 230-årigt granbestånd. Endast döda träd och småträd har lämnats. Efter avverkningen har skogen inte föryngrats. SLU, Skogsbibliotekets bildarkiv.
Mot 1800-talets slut kom nästa rusch. Den här gången var det inte längre bara de grova träden som avverkades, utan också de klena. Sverige var på väg att bli ett land av inte bara sågverk, utan också av massaindustrier och pappersbruk. De red alla på den efterfrågevåg som skapats av att man vid den här tiden lärt sig göra papper av trä – istället för som tidigare av linnelump. Efterfrågan på papper sköts i sin tur på av den ökande läskunnigheten och välståndet som skapade en marknad av aldrig tidigare skådat slag för tidningar och böcker. På så sätt spelade skogen och träet en roll för demokratiutvecklingen i världen eftersom det nu blev möjligt att på ett helt annat sätt än tidigare göra fler människor medvetna om samhället och dess många brister.
Och timmerfronten, ja den förflyttade sig vidare österut, över Finland och in i Ryssland. Där befinner den sig än idag, hejdad av främst dålig infrastruktur. I det inre av Ryssland, i republiken Komi nära Uralbergen, finns därför fortfarande så gott som helt orörda skogar. Samma sak gäller i Sibirien – men där exploateras istället skogarna österifrån av främst kinesiska intressen.
