Medeltiden, 1000-talet – 1500-talet
Människans påverkan på skogen var länge liten. Där hämtade man byggnadsvirke och brännved. Där släppte man också sina kor och getter på bete. Skogen var den vanligaste betesmarken för för kreaturen ända in på 1900-talet. Bilden togs cirka 1920, Skogsbiblioteket SLU.
Vid början av medeltiden bedöms antalet människor i Sverige ha uppgått till knappt 300 000. Eftersom det saknas statistik från den tiden är siffran osäker. Klart är dock är att landet fortfarande var mycket glest befolkat. Glesare ju längre norrut man kom. Den påverkan som dessa människor utövade på skogarna var totalt sett liten, men i de tätast befolkade delarna i södra Sverige sannolikt påtaglig. Svedjebruk var vanligt och man behövde virke till bostäder och ved för värme och matlagning. Kreaturen släppte man på skogsbete vilket påverkade skogarna på flera sätt: Vissa arter gynnades, andra missgynnades. Betade skogar får en annan artsammansättning än skogar som inte betas. Att skogsbetet i Sverige numera så gott som helt upphört är en orsak till att många arter idag är rödlistade.
Redan på 1100-talet hade man lärt sig bryta malm i gruvor, smälta det i hyttor och tillverka järn. Tidigare hade man varit hänvisad till sjö- och myrmalm. Nu kunde man tillverka järn i betydligt större mängder. Under medeltiden tog man upp gruvor och anlade hyttor och hammare i Västmanland, Närke, Dalarna och ostligaste Värmland, det område vi idag kallar Bergslagen. Man fann också järnmalm i Uppland, Stockholms skärgård, Östergötland och Småland. Verksamheten växte kraftigt framförallt under andra halvan av 1500-talet. Tillsammans med kopparen från Falun, var järn då Sveriges i särklass viktigaste exportprodukt.
För järnframställningen var tillgången på träkol lika viktig som själva malmen. Tillverkningen av träkol började nu ge tydliga avtryck på skogarna i järnbrukens närhet.
Av Lars Klingström
