Virkesmätningens historia

Mer spännande än det låter

Om hur man lyckats överbrygga sådana svårigheter och skapa en fungerande marknad vet de flesta nästan ingenting. Och möjligheterna att ta reda på det har varit närmast obefintliga – tills nu.

Tidigare i år utgavs nämligen Ronny Petterssons bok Mitt emellan virkesintressen. Virkesmätningens historia i Sverige.

Virkesmätningens pionjärtid påminner inte så lite de amerikanska järnvägarnas tidiga historia. Till en början hade de järnvägsbolag som trafikerade till exempel Chicagos centralstation egna klockor vid perrongen, där just detta bolags tid angavs. Någon gemensam tid fanns inte.

Så var det också med virke, det fanns en rad olika mått och mätmetoder. Virkesmätningsföreningarna bidrog till att en standard så sakteliga växte fram. Men så sent som på 1920-talet hävdade en statlig utredning att mätmetoderna var ”ett hopplöst virrvarr”. Det var toppmätning och mittmätning, engelska fot och tum, men också meter, svenska fot och danska fot. Ett och samma bolag kunde använda svenska fot för grövre gran och danska fot för klenare. Störst verkar förbistringen ha varit för brännved. Den mättes nästan uteslutande i travat mått, i antingen kubikmeter eller famn. Men famn var inte något enhetligt mått. Tolv olika sorter kunde vara i bruk på en och samma ort.

Det kan förefalla märkligt att historien om virkesmätningen inte skrivits tidigare eftersom den är en så viktig kugge i processen mellan skog och produkt.
Ronny Pettersson är lektor vid historiska institutionen, Stockholms universitet. Han har själv skrivit stommen till boken, som dessutom består av sex specialberättelser. Tillsammans består boken av 652 sidor med mängder av bilder, diagram och figurer.

Här får vi en övergripande bild av virkesmätningens utveckling från 1890 fram till våra dagar. Specialberättelserna inriktar sig på några särskilt intressanta teman. Lennart Forsberg, skriver om hur mätplatser, mättekniker och mätmetoder förändrats över tiden. Jan Hagblom redogör för hur virkesredovisningen gick till sedan Skogsbrukets Datacentral bildats. Historikern Britt Liljewall undersöker virkes- mätarnas självbild och yrkesidentitet. Olov Petersson berättar om sin tid som mätningschef. Mats Nylinder studerar forskningens betydelse. I ett avslutande kapitel beskriver Lars Björklund utvecklingen under 2000-talet.

En mer organiserad och enhetlig virkesmätning infördes inte förrän i slutet av förförra seklet. Den första mätningsföreningen bildades 1892 då 18 trävarubolag i bildade Ångema- nelfens timmerintumningsförening. Därefter dröjde till 1909 då sex massatillverkare bildade Wemländska inmätningsföreningen. Sedan föddes i ganska rask takt föreningar i Norrland och Dalarna. I södra Sverige sköttes inmätningen fram till mitten av 1940-talet av enskilda köpare.
Till en början var virkesmätning något som främst köparna intresserade sig för. Under 1930-talet omvandlades föreningarna till att bli gemensamma för köpare och säljare. Steget till att bli opartiska organisationer, styrda av såväl köpare som säljare utgör därför en viktig brytpunkt i historien.

Till en början skedde mätningen oftast vid upplägg längs flottleder och på avverkningsplatser. På 1960-talet flyttades den till industrierna.
Personligen är jag rätt svag för den mix av författare som boken har. Dels professionella historiker, dels personer som praktiskt arbetat med virkesmätning. Det betyder att erfarenheter och perspektiv som det skulle ta en traditionell historiker lång tid att hitta i arkiven görs tillgängliga. Samtidigt kan de professionella historikerna se övergripande strukturer och att foga in enskilda händelser i ett sammanhang.

Det är en Spännande historia som boken lyfter fram. Genom sin detaljrikedom borde den kunna tjäna som mall för att studera och förstå reglers betydelse för fungerande marknader.

Per Eriksson är biblotikarie vid Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien (KSLA).

Författare

Per Eriksson