Skogshistoriska SällskapetSågverksnäringens historia 1850–2010

Sågverksnäringens historia 1850–2010

Heltäckande om en dynamisk epok i den svenska industrihistorien

Nu har den svenska sågverksnäringen fått sin historia skriven. I en tegelsten på inte mindre än 500 sidor tecknas bilden av en näring som på några årtionden gick från obetydlighet till att stå för hälften av Sveriges exportinkomster. Det är en spännande historia som nu dokumenterats och som både täpper till kunskapsluckor och ger relief till dagens debatt om skog och skogsbruk.

Det är KSLA, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, som nu har producerat vad som
utan tvekan framstår som ett blivande standardverk om den svenska sågverksnäringens framväxt och utveckling. Det är kanske ingen bok man sträckläser, men som kunskapskälla framstår den som heltäckande.

Bokens kärna är en kronologisk skildring av sågverksnäringens utveckling under åren 1850 till 2010. Den kompletteras med nio specialberättelser som initierat fördjupar framställningen och beskriver näringen ur olika perspektiv. Här skildras bland annat arbetsvillkor, teknikutveckling och marknader liksom också vidareförädling, utbildning och hur sågverksstrukturen i olika delar av landet såg ut. Ett avsnitt som med säkert kommer att bli ett av de mest lästa handlar om sågverken i skönlitteraturen. Här finns citat ur ett antal av den svenska litteraturens både kända och mindre kända författare.

– Akademiens förre VD och sekreterare, Åke Barklund, födde idén till boken, berättar Jan-Åke Lundén, som varit ordförande i den arbetsgrupp som haft det övergripande ansvaret för det jättelika projektet.

Huvudförfattare till verket är historikern Ronny Pettersson, Stockholms universitet, som till sin hjälp har haft en mycket namnkunnig grupp av medförfattare, representerande såväl sågverksnäringen som den akademiska världen.

– Det är intressant att notera hur den exempellösa expansionen och lönsamheten vid mitten 1800-talet snart stannade av, säger Jan-Åke Lundén.

Orsakerna var flera, men starkt bidragande var utan tvekan att man i den första ruschen hade tömt de norrländska skogarna på sina grövsta och mest värdefulla träd. Det gav i sin tur impulser om hushållning och återväxt vilket så småningom ledde fram till den skogsvårdslagstiftning vi än idag skördar frukterna av.

Den expansiva perioden för sågverken var över redan innan 1800-talet var slut. Därefter har branschen till stor del präglats av tuff konkurrens och ett ständigt behov av rationaliseringar för att hålla lönsamheten uppe. Bara under kortare perioder, som bland annat under de hektiska åren efter Korea-kriget på 1950-talet har sågverken tjänat mycket pengar. Nycklarna till framgång har varit hög produktivitet och kostnadseffektivitet.

Jan-Åke Lundén konstaterar att den medvetenhet världen idag håller på att få om klimatförändringens orsaker kommer att gynna skogen och sågverksnäringen.

– Någon boom liknande den vid mitten av förförra seklet blir det knappast, men utan tvekan kommer träets fördelar som byggnadsmaterial att öka efterfrågan på trävaror från hållbart brukade skogar.

En ekonomisk vitamininjektion som kom hela samhället till del

Framväxten av sågverksindustrin beskrivs ofta som något utan motstycke i landets tidigare historia. Exporten av sågade trävaror sköt från och med 1840-talet fart på ett sätt som ingen kunnat drömma om. Norra Sverige fick under några årtionden åtnjuta en ekonomisk stimulans av enorma mått.

Det som gjorde sågverksindustrins expansion exceptionell, var inte bara att produktion och export växte så snabbt. De stora exportsågverken betraktades av sin samtid som tekniska vidunder. Mer än något annat kom de att symbolisera tidens stora omvälvningar. En tidigare så gott som helt outnyttjad naturresurs blev plötsligt en viktig del av världsekonomin. De norrländska skogarna gav råvaror till en helt ny näring, en storindustri som skapade rikedomar för en del och – en ny arbetarklass.

Efterfrågan på arbetskraft ökade explosionsartat, inte bara vid sågverken utan också i skogsbruket. Medan jordbruket i andra delar av landet sviktade, erbjöds nu jobb i landets norra delar där befolkningen ökade snabbt. En ny typ av industrisamhälle uppstod i sågverksdistrikten. Där fanns å ena sidan förmögna kapitalister, entreprenörer som förstod att ta vara på möjligheterna, men med bara svaga band till vad som tidigare räknats som överklass. Dit drogs också arbetare med få rötter i trakten och traditionerna. Symptomatiskt ledde det till att det var inom sågverksindustrin de första konfrontationerna mellan arbetsgivare och arbetare kom att ske.

En annan omvälvande utveckling var att den nya näringen gjorde att tidigare bondeägda skogsmarker i stor utsträckning nu kom i de nya bolagens ägo.

Efter de första årtiondenas våldsamt snabba utveckling bromsades den in mot slutet av 1800-talet. Sågverksnäringens all time high vad gäller andelar av Sveriges export nåddes åren kring 1870 med 51 procent. Därefter föll den till 40 procent vid sekelskiftet 1900 för att därefter successivt fortsätta att falla.

Idag står sågverksnäringen för cirka 2 procent av Sveriges exportintäkter, medan produktionen av trävaror har ökat från 7 mil- joner kubikmeter vid början av 1900-talet till 17 miljoner kubikmeter år 2010. Samtidigt har sågverksproduktionen förskjutits från norra till södra Sverige. Till exempel svarade 2010 enbart Götaland för närmare 40 procent av alla sågade trävaror i landet.

Två bilder – två verkligheter

Det finns en rik flora av skildringar i den svenska litteraturen som ur olika perspektiv speglar livet och människorna som var knutna till sågverken. Här är två av dem.

Sågverksägarna byggde oftast sina herrgårdar med utsikt över både det sågverk och det samhälle de härskade över. Kubikenborg 1906. Bildhotellet, SCA.

I mitten av September år 1894 samlades allt vad Öbackaälven hade av pampiga sågverksgubbar i traktens mest ansedda herrgård, Västanå herrgård. Där avåts en rejäl middag, med stark och god mat, följd av punsch och toddy och havannacigarrer. I cigarrernas rök lägger middagens initiativtagare, grosshandlare Lutherholm, fram sin stora plan för traktens sågverksindustri. Ett nytt sågverksdistrikt skall anläggas i Öbackas närhet och kombineras med massatillverkning. Sågverksägarna är till en början djupt skeptiska till Lutherholms ideer:

Sulfat- och sulfitrörelse, ja! Det låter så förbannat sjangtilt, men vad är det egentligen? Papper av trä!

Herregud, vi kan väl inte bygga hus och göra kläder och mat och dryck av papper heller! Det är boktryckare och tidningsmurvlar vi skulle producera för då! Och vad spelar det för roll i affärslivet??!! Det kan aldrig bli nån produktion att tala om en gång! Vad har vi nu? Det finns visst tre fabriker i hela Norrland, och de producerar nånting som en 12 000 á 13 000 ton. Får dom, högt räknat, 54 kronor per ton, så blir det, få se, fyra gånger tretton 52, fem gånger tretton 65, ja, cirka 700 000 per år! Om det lyckas, käre bror?! Men vad ger trävarorna i Norrland?! Över 100 miljoner! Det är annan musik, det!

Ur Ludvig Nordströms Firman Nordhammare gifter sig, utgiven 1927.

Kombinationen av tunga plankor, hårda vindkast och smala, ofta hala spänger gjorde stabbläggning till ett farligt arbete. Wifstavarf 1905. Bildhotellet, SCA.

Två arbetare justerar plankor och splitved en kall morgon. En av dem har vantarna på för att hålla värmen i fingrarna. Den morgonen gick disponenten en runda i brädgården, klädd i skinnbrämad, svart päls, äkta persianmössa och en käpp med silverkrycka.Han tycker att justeraren skall ta av sig vantarna, eftersom det ser så klunsigt ut. När arbetaren gen- mäler att det är sex grader kallt framhåller disponent Yverberg att det måste vara fel på hans termometer; Yverbergs egen visade ju bara fem och en halv. Dessutom borde man kunna arbeta sig varm även vid sex graders kyla om man är en bra arbetare.

Yverberg stod bred och hög och hans ton var myndig. Då fanns ingen annan utväg än att tiga och lyda. Disponentens makt grundas i den stora arbetslösheten och hotet om att ställas utan arbete låg hela tiden över sågverkets arbetare.

Slavfogden … som vi fick pengarna av, som vi köpte maten vår för – i staden gick människor arbetslösa i stora hopar, och av vilka många uppehöllo sina liv med allmosor … raskare takt med sågarna, justerare här i brädgården, gör er plikt till sista grandet, för annars… Hotet trängde in i våra strupar, där vi stodo. Och vi andades kort med krökta ryggar och halsar i brädstabbarnas skugga.

Ur Karl Östmans novell, Novembermorgon, utgiven 1924.

Glimtar ur sågverkshistorien

”När Sundsvallsdistriktet under andra halvan av 1800-talet växte fram till att bli ett sågverkscentrum med till slut närmare ett 40-tal stora sågverk i drift vid Ljungans och Indalsälvens mynningar sjöng fortfarande lärkorna över ett skoglöst Hallands ljunghedar. Idag finns endast ett storsågverk kvar i Sundsvallsområdet medan ett numera skogrikt Halland förser några av landets största sågverk med råvara.”

Så poetiskt beskriver Henrik Asplund i sågverksboken hur den geografiska tyngdpunkten för den svenska sågverksindustrin efter boomen på 1800-talet åter har förskjutits mot söder.

Ångan gör entré

Fram till mitten av 1800-talet var sågning av timmer mer eller mindre ett hantverk, utfört med hjälp av vattenkraft. Därefter blev sågver- ken allt mer mekaniserade Ett viktigt steg togs när den första ångsågen byggdes vid Tunadal 1849. I rask takt byggdes därefter ångsågarna i Vivstavarv och Kramfors, 1851 samt Ala och Marma 1854.

Långsammare utveckling i söder

I Götaland, där de flesta skogar betats i generationer, var skogen kortare, klenare och innehöll mindre kärna än i norr. Dessutom var åarna inte så stora och snabbflytande, varför järnvägarna utgjorde de viktigaste transportlederna. Sågverken var därför mindre och hade en starkare koppling till den lokala träförädlingen.

Järnvägarna – södra Sveriges ”älvar”

För södra Sveriges del kom järnvägens tillkomst att betyda lika mycket för transporterna som utbyggnaden av flottningslederna betydde i norra Sverige. Under perioden 1870–1900 byggdes i landet nästan 1 000 mil järnväg, varav närmare hälften under 1870-talet. Detta revolutionerade förutsättningarna för transporterna och kom inledningsvis att, tillsammans med ångdriften, stöpa om den sydsvenska sågverksnäringen.

Kortvarig boom i norr

Det var kombinationen av väldiga, helt outnyttjade skogar, grova träd, flottningsbara älvar och en snabbt växande europeisk marknad som var drivkraften till den boom som sågverksnäringen i norra Sverige upplevde under några korta årtionden strax efter mitten av 1800-talet.

Korta arbetsdagar vintertid, långa på sommaren

Elektriciteten nådde sågverken omkring 1890. Någon omedelbar revolution åstadkom den dock inte. Detta trots att arbetstiden bestämdes av hur länge det var ljust på dagen och därmed årstiden. Längs den södra Norrlandskusten var arbetstiden endast 7 timmar per dag under de mörka vintermånaderna, medan den var 10 till 12 timmar under sommar- månaderna. Som exempel kan näm- nas att det tog ända fram till 1922 innan elkraften nådde Stenåkers sågverk utanför Söderhamn.

Inte bara Norrland

Också södra Sverige har sin sågverkshistoria. Men vare sig där eller i mellersta delen av landet var den så dramatisk som i Norrland. Här kom ångan att spela en stor roll. I till exempel Jönköpings län fanns ett trettiotal ångsågar före 1890. Och vad älvarna var i norr, var järnvägarna för södra Sverige. Med början på 1860-talet växte de ut till tätmaskigt nät som öppnade helt nya möjligheter för trähantering i tidigare så gott som väglösa bygder.

Det välkända talesättet från Ångermanälven, Var helst jag såg, såg vid såg jag såg, fick en sydsvensk motsvarighet i Där ångtåg går, där också ångsåg står.

Enorm produktivitetshöjning

Sedan ”sågverksepoken” tagit sin början vid mitten av 1800-talet ökade antalet sågverk fram till slutet av 1800-talet. Därefter har det minskat samtidigt som de kvarvarande sågarna blivit allt större och rationellare. År 1900 producerade 40 000 anställda 6 miljoner kubikmeter sågade trävaror, motsvarande 150 kubikmeter per manår. Idag producerar 10 000 anställda nästan 18 miljoner kubikmeter sågade trävaror – tolv gånger mer per manår.

Författare

Lars Klingström